Idag har ARVID namnsdag :-) Min vitnosade haj som numera inte bara är vit i ansiktet utan även fått en massa gråvita hårstrån i öronen, i rumpan (!?) och långt upp på benen, har firat sin namnsdag med att träna lite nya trix i köket, sno en bit ost från köksbänken och busa med de andra hundarna. Ut är han inte vidare pigg på att gå när det spöregnar som idag, med ålderns rätt anser han att det faktiskt FINNS dåligt väder... Regn kan dessutom betyda åska och då går man inte längre ut om man heter Arvid. Pensionärsfasoner men det är väl precis det som en pensionär ska få lägga sig till med?

Arvid är nu 9,5 år gammal. Inte mycket för en border collie och han är pigg i huvudet och frisk i kroppen med ett stort undantag: vänster framben. Arvids dåliga & olycksdrabbade ben där han först opererades för OCD som liten, senare skadade en tå så illa att vi efter ett års rehab var tvugna att amputera den och som en följd av det har han numera problem även i armbågsleden. Bra dagar far han fram genom livet som en unghund, fortfarande med ett jäkla klipp i steget, och dåliga dagar struttar han som en gammal gubbe eller vill inte använda benet alls bitvis. Arvid har också med tiden blivit extremt väderkänslig, det märks direkt i lederna i hans dåliga ben om det är ett omslag på gång och kyla och fukt gör honom garanterat halt numera. Arvid säger att han har hört att pensionärer skaffar sig små hus i Spanien och han förstår varför!

Det är både roligt och sorgligt när man ser sin hund bli gammal. Roligt för att en gammal hund har så mycket charm, man känner varandra utan och innan och så är det något med allt det där kravlösa i relationen när de blivit gamla -man har inte längre mål och ambitioner, inte längre saker som ska uppnås eller rutiner som man bör hålla på. En efter en smyger sig nya vanor in och man kan fnissa ganska gott åt de nya friheterna som vips blir självklara med en gammal hund. När Loppan var husets äldsta hund, kunde jag ibland titta förvånat på hennes grå, nästan vita nos, stryka över det gammelhundsmjuka ansiktet och häpet säga "men, tänk att du och jag en gång i tiden tävlade!?" Loppan plirade då lite med sina kolsvarta ögon och slängde sedan ofelaktigt ut sin myrslokslånga tunga träffsäkert i mitt ansikte som för att säga "så, så, hetsa inte upp dig nu, kom ihåg att det var då, nu är nu och nu behöver jag faktiskt inte lyssna på annat än ordet mat så det så". Att den hunden en gång i tiden kunde en massa lydnadsmoment kändes helt bissart även om hon som pensionär ibland kunde ställa upp på att visa upp ett och annat. Gå fot tyckte hon absolut att hon gjort tillräckligt av i sina dagar, bad jag henne om det suckade hon och såg ut som 100 år gammal. Däremot behöll hon hela livet en positiv inställning till att någon gång ibland få springa till en ruta eller apportera. Man sätter onekligen sin egen signatur på hundarna man tränar!

Jag hoppas att Arvid får vara pigg nog för att även han bli lika gammal och grå som Loppan. Så länge han har roligt och så länge de bra dagarna långt överväger de dåliga så blir han kvar. Med alla sina egenheter och stökigheter och pensionärsfasoner så är det bara att konstatera -det finns bara EN Arvid.