Efter att skaren & isen kom, går det inte att valla utomhus någonstans i våra trakter. Så, vad gör man när det kliar i fingrarna att få sätta igång unghundarna, jo man kontaktar sina snälla vänner! Meril, som har Race finfina brorsa Rookie, visade sig bo nära ett ridhus som man kunde få hyra ett par timmar så i söndags fraktade vi dit några av Merils tackor och tränade! Åtta tackor fick följa med, vi tränade på fyra åt gången och de övriga stod i en fålla i ena hörnet av ridhuset vilket skapade ett rätt kraftigt drag så unghundarna fick lite att jobba med för att hålla träningsfåren på plats. Förutom Meril & Rookie kom Monika förbi med några av sina hundar och hennes Rolle (på mammans sida släkt med min Arvid) är så fin att se.

Flynn var rätt övertänd första passet men andra vändan kändes han superfin. Ser så mycket hos honom som jag gillar och det ska bli ett sannt nöje att utvecklas ihop med denna hund under våren och sommaren!

Flynns långa ben kommer ta honom långt här i livet :-)

Race gick grymt fint inne i ridhuset, draget och de snabba tackorna tog fram hans allra bästa sidor. Det är en hund som har löjligt lätt för att läsa får och placera sig rätt. Han såg grymt fräck ut och Krille var jättenöjd.

Stilfull och mkt fokuserad Race.

Igår var jag uppe på Nöckna hos Annelis fårbesättning och tittade till djuren och tränade hundarna innei hennes fårhus. Jag hoppas kunna köra mycket inomhusträning i trånga utrymmen nu då jag tror det kommer ge en finfin grund hos unghundarna (och för Fog: att man måste röra sig lugnt om man inte ska ha får klättrandes uppe på väggarna! Fog är en extremt snäll hund men också mycket orädd och med mycket vilja vilket gör att allt kan gå mycket fort om han inte dämpar sig och visar upp en behagligare attityd). Inne i fårhuset blir allt mycket mer avslöjande än utomhus med stora ytor, hunden påverkar djuren snabbare och dålig attityd och dåliga rörelser avslöjas brutalt tydligt. Skillnaden på bra och dåligt blir tydligt för tränaren vill jag lova!

Med Flynn & Race jobbade jag mest på deras attityd, fina flanker, att trycka upp fåren mot hörn och hålla dem där och sedan kunna släppa och ta ut dem lugnt & trevligt från hörnet. Fog fick nästan bara träna mjuka flanker men han fick också göra en del praktiskt jobb när jag skulle flytta och skilja av träningsfåren från de övriga, samt hålla borta hela flocken med lamm ifrån mig när jag utfodrade. Hungriga får trycker på bra!

Så här kan det se ut hos en del av fåren inne på Nöckna (fotat tidigare i höstas):

Och en tidigare bild på Fonzie uppe i fodergången mellan två av avdelningarna:

Ska bli så kul i vår när man kan göra mera. Ser också fram emot när lammningen drar igång hos Anneli då tänker jag försöka vara med och lära mig mera. Lite skillnad på när så många får ska lamma mot när vi själva hade våra 8-10 tackor!

På snart sagt var och varannan hemsida/blogg kan man läsa om mål. Vilka mål folk önskar uppnå på lång sikt, vilka mål de vill uppnå detta året, vilka mål de vill uppnå innan sommaren osv. Jag har själv ett antal gånger börjat sätta upp tydliga resultatmål, si och så långt vill jag ha kommit innan året tagit slut eller att vi ska ha tävlat inom ett visst datum, eller fixat en uppflyttning till en viss tävling etc. Jag har provat att ha dem offentliga (utskrivna på hemsidan) och jag har provat att ha dem hemliga (inte ens träningskompisarna har fått veta dem) Men... så snart som jag satt mina mål har en enda sak hänt -min motivation & träningsglädje har ersatts av precis det motsatta -prestationsångest! Ofta så mkt att jag vips upptäcker att jag skjuter upp träningspass, eller "råkar" träna på andra saker än de jag borde träna på för att nå målen, eller så tränar jag på "rätt" saker men blir en våldsamt mycket sämre tränare! Summa sumarum, träningspassen som borde vara dagens kick & höjdpunkt, är plötsligt inte alls roliga längre.  

Ja när det varit som värst tycker jag att hela min relation till mina hundar faktiskt har försämrats. När jag tänker som mest på resultatmål, det är de gångerna som mina hundar går ifrån att vara de underbara, världsbästa kompisarna som de är och istället glider över mer till att bli "bara hundar". Med det menar jag att jag ibland försökt anamma en mer professionell inställning till dem, ställa mig vid sidan om, se kritiskt på dem och ställa mig frågan: är det här hunden som kan ta mig dit jag vill? Om inte, ska den här hunden vara kvar i mitt hem (man kan inte ha hur många hundar som helst -om de ska ha ett sådant hundliv som jag tycker de förtjänar- så let´s face it, man har bara ett visst antal "platser" att fylla och då kommer hunden som inte fungerar så bra att ta upp en plats som kanske en mycket mer lämpad hund kunde haft!)? Jag säger inte att ett sådant synsätt är fel (varken för hund eller förare) men även om jag ibland skulle önska att jag själv var mera krass i min inställning till hundarna så får jag nog efter alla dessa år inse att nej, jag är inte sån. Har hunden och jag en tight relation, har vi kul ihop och älskar jag dem, ja då blir de kvar här hemma även om resultaten kanske hade blivit högre med en annan individ.

Därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig att omplacera en hund som inte fungerar i vårt hem (det har vi gjort) eller som jag inte får rätt relation med, i bägge fallen är jag övertygad om att både hunden och jag mår mycket bättre av att gå skillda vägar. Man ska inte tro, att man själv är den enda rätta ägaren för en specifik hund!

Så, efter mycket brottandes med mina egna tankar nu när jag har en ung, lovande hund i hemmet ("jag BORDE verkligen sätta mål!", "alla som tar sig någon stans har mycket tydliga målbilder", "är jag inte bara feg & lat om jag inte sätter några mål?" osv..) så har jag bestämt mig för att nej, det kommer jag inte göra. Inga långsiktiga mål och ffa inga resultatmål. Mitt fokus ska ligga på att göra de enskilda träningspassen till de roligaste stunderna i min & hundarnas samvaro, för jag vet att när jag fokuserar på att bara ha riktigt jäkla kul i träningen, det är då som jag lyckas bli den tränare jag vill vara och som hundarna förtjänar -skärpt, fokuserad, duktig, engagerad och kan överföra känslan av DU KAN ALLT till min hund! Det är då jag får snabbast resultat, övningarna känns roligt utmanande och både jag & hunden får energi av vår träning. Så om att inte sätta mål kan kallas för et mål, blir definitionen: fullt fokus på det enskilda träningspasset men inte falla i fällan att låta långsiktiga mål förstöra resan!

Idag hittade jag en mening i en bok som jag just nu läser som jag blev så glad åt:

"Frågan du bör ställa dig är inte "vad vill jag?" eller "vad är mina mål" utan "vad tycker jag är spännande?" -Timothy Ferriss.

En som bloggat klokt & intressant om detta med mål, är Race uppfödare Heidi Billkvam (NM, EM, VM i lydnad och numera i landslaget i vallning!). Heidi påstår själv att hon aldrig satt upp långsiktiga mål utan valt att fokusera hårt på det enskilda träningspasset och på vart hon är just nu i träningen. Här hittar ni en del av hennes tankar kring mål & träning:

 http://kronbacken.bloggagratis.se/2010/01/28/2466713-mal-ambisjoner-kul-kan-alt-kombineres/

Så, om mål (ffa så kallade "smarta" mål = specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidssatta) gör att du får en kick, att det får din träning att kännas roligare, att du utvecklas och att du och hunden tar fram det bästa i varandra, så sätt igång, sätt mål!

Men om du liksom jag känner att mål lätt glider över till att bli en belastning istället för en inspiration och hjälp -skippa dem!

Ibland snigar sig tiden fram och ibland går det tokfort! Valptiden tycker jag bitvis går galet fort, ena dagen får man hem sin lilla luddtuss och vips nästa dag så är de långbenta och kvicka unghundar istället känns det som!

Ena dagen är de bara små luddtussar...

Husses Race fyller idag 1 år. Borta är den lilla (pyttelilla!) valpen och nu finns här istället en högbent, vinthundsliknande, strömlinjeformad Race som tar sig fram lika kvickt som sitt namn. Utseendet har han i mångt och mycket från sin mamma Emma. Vi håller självklart tummarna för att han en dag ska bli en lika framgångsrik vallhund som sin mamma också!

Men så vips har valpen förvandlats till en gänglig unghund!

 Flynn & Race -tre veckors åldersskillnad och 20 respektive 14 kg :-)

Ser fram emot när våren kommer och vallningen kan startas upp på allvar igen, det ska bli så spännande att se hur Race & Flynn kommer att utvecklas under nästa år! Valptiden må vara gullig & rolig -men inget går upp emot när valpen blivit mogen nog för att börja tränas på riktigt i vallningen! Nästa år kommer förhoppningsvis att bjuda på många härliga upplevelser med unghundarna i fårhagarna.