Idag tävlade jag & Fonzie agility på Kistamässan. Det var inomhusdebut för Fonzie och efter att jag kvällen innan fått en lång & mkt målande beskrivning från en annan agilitytävlande hur hal mattan på Kistamässan är ("Den absolut värsta mattan jag tävlat på"), så var jag onekligen rätt nyfiken på hur Fonzie skulle klara av att springa och ffa hoppa på det underlaget. Skulle det bli Bambi på hal is eller skulle han vara klok nog att ta det lite lugnare och försiktigare om fästet var dåligt? (Jag får erkänna att jag också undrade om jag själv skulle trilla och slå mig!)

Vi skulle starta i två lopp (bägge var hoppklass II) och bägge banorna var roliga och trevliga tyckte jag. Underlaget var hur bra som helst att springa på -för föraren! Många av hundarna däremot halkade och fick ingen riktig fart. När Fonzie sprang hörde jag varje steg han tog och det kändes som han fick in dubbla antalet steg men bara halva farten mot vad han brukar! Jag hann vips med på ett sätt som jag sällan känner att jag gör vilket både gjorde en del handling enklare samtidigt som en del kändes lite konstigare när jag fick bromsa upp. Jag hade innan starten tänkt att jag ska ge honom tid vid hopphindren i de svårare passagerna, inte försöka sticka ifrån och låta honom jaga mig utan ta det med ro och försöka att ge honom bästa förutsättningarna att fokusera bara på att klara av underlaget och läsa avstånden utan att behöva hålla så mkt koll på mig samtidigt. Jag var tex still mer vid svängarna än jag brukar. Bitvis löste han det också fint tycker jag och jag gillade hans attityd och följsamhet trots underlaget.

Men tyvärr petade Fonzie ner två bommar i första loppet (och diskade sig sedan då han tolkade ett framförbyte fel efter en knepig utgång ur en tunnel) och i andra loppet rev han 1:a hindret och senare ett till i mitten av banan.

Suck. Det har börjat kännas som om vi förföljs av dessa rivningar. Det är helt klart den största risken för att vi ska tappa nollan (om jag inte styr fel) -att han petar ner en eller ett par bommar under loppen. Jag kan ärligt säga att jag förstår inte varför han har så svårt att hoppa. Han skulle självklart kunna tränas mycket mer i hoppteknik, men han har iallafall långt mer sådana övningar bakom sig än den genomsnittlige agilityhunden har vågar jag påstå (långt mer än många av de som går runt felfritt på samma banor!), han är i fin fysisk form, han är inte extremt byggd eller har dåliga rörelser (han kan hoppa mkt fint), han är inte heller överdrivet galen och bara kastar sig över hoppen som annars brukar vara varför en BC river. Så varför? Jag har inte haft någon hund som haft de här problemen tidigare, både Birka & Tweed rev mkt sällan, fick de fel så var det till största delen min handling eller att deras KF var för dåliga, inte rivningar. Så det här känns som ett helt nytt och rätt obegripligt problem för mig. Och frustrerande!

Jag var inte kvar tills resultaten var klara i andra klassen, men tiden Fonzie gick in på tror jag skulle ha räckt till en placering om han varit felfri. Så hade vi det i en massa lopp förra året; bra tider men ständigt något fel och det har nästan alltid varit rivningar! Det är lätt att börja misströsta för det är inte kul att stå och stampa på samma ställe, se hundar som jag tycker egentligen har mycket sämre förutsättningar hanka sig igenom och ta pinnar och flyttas upp -och själv inte känna att jag verkligen vet vad jag kan göra för att lösa problemet! Andra saker känner jag att jag har bättre grepp om hur jag kan gå till väga för att förbättra, men dessa rivningar känns så svåra att verkligen få ordning på. Nu ligger de ständigt i bakhuvudet på mig när jag tränar banor eller när jag tävlar och det är påfrestande. Man kan lite tillspetsat säga att jag gått ifrån att när jag tittar på tävlingskalendern se potentiella pinnar & uppflyttningar, till att se många fallna bommar.

Efter tävlingen idag tänkte jag igenom detta med rivningarna. Både vad jag kan göra för att förbättra våra chanser och vad jag kan göra för att ändra min inställning till det hela. Min plan nu är att Fonzie måste få mkt mera hoppteknikträning men vi behöver också köra mkt mera banor. Jag hoppas att kunna ge honom både bättre teknik och större rutin genom det. Men jag behöver också hitta helt andra mål och en anna motivation till tävlandet än att jaga efter pinnar om jag ska fortsätta att uppskatta att tävla. Mitt mål där, som jag inser inte kommer vara lätt för mig att fokusera mot alla dagar, är att jag ska bara fokusera på min handling och hitta utmaningar i hur bra jag löser banorna, helt utan att bry mig om ifall  Fonzie river eller ej. Målet ska vara att jag ska hitta lösningar jag känner mig nöjd med vid banvandringen, hålla mig till min plan i loppet, springa banan så som jag vill lösa den och jobba på timingen i byten och placeringar och sätter jag allt det så ska jag fira oavsett om Fonzie rivit några hopp eller ej. (Det kan låta som ett enkelt mål, men jag vet hur jag kommer få jobba med min inställning för att inte gnissla tänder av ett JAG VILL OCKSÅ varje gång jag ser en hund gå förbi oss i prislistan...)

Kanske kommer Fonzie alltid vara en hund som river mycket eller iallafall river ofta. Det kanske innebär att jag kommer att få tävla både mer, oftare och längre än vad man borde behöva i varje klass. Men om jag kan lyckas bli bekväm med den tanken och kan lägga krutet på att bara fokusera på min uppgift och utvärdera loppen bara utifrån vad jag presterat oavsett om Fonzie rivit eller ej, då borde vi illafall ha en bra chans de gångerna då bommarna magiskt nog ligger kvar!

Alternativet vore att ge upp och sluta tävla med Fonzie, men det skulle nog i så fall säga mer om min kapacitet att hantera motgångar än Fonzies kapacitet att hoppa, och så kan vi inte ha det!

Titeln kanske var lite missvisande, jag menade inte att lydnaden som sport tagit två steg bakåt, utan det syftar på stegförflyttningarna som på NM utfördes tämligen nära en stolsrad. Så nära faktiskt att när första ekipaget (har jag för mig att det var) kommenderades att ta "Två steg bakåt" så gick det ett sus genom publiken -för det såg ut som om hunden skulle backa rakt in i närmsta stolen! Nu gick det bra, men jag måste säga att det kändes som om man lite väl mkt ville pressa hundarna upp mot stolsraderna, in mot podiet, ut ur ringen osv. Visst kan det vara en extra svårighet att gå nästan rakt in i föremål eller utföra vändningar extra nära olika slags naturliga kanter, men att styra in förarna så hela tiden? Det kändes lite onödigt för det hade nog gått att skilja agnarna från vetet ändå tänker jag. Men det kan ju vara en kul utmaning att ta med sig i tävlings- & störningsträningen -öva på att gå mycket nära väggar, stolsrader, andra föremål, öva på att gå nästan ut ur ringen, och kanske om man har lyxen att ha många att träna ihop med -öva på att ha 5 personer gåendes runt omkring dig & hunden när ni går ert fria följ. NM dömdes av fyra domare så de personerna pluss tävlingsledaren cirklade runt ekipagen hela tiden. Något att börja förbereda sig på om man en dag skulle stå inför ett mästerskap!

Idag var första dagen på NM så momenten som visades upp var: sittande i grupp, fritt följ, inkallande med ställande & läggande, sändande till rutan och vittringsapporteringen. Jag såg nästan alla hundar, missade några av de första grupperna i sittande i grupp och så såg jag inte de två sista hundarnas individuella program, men annars såg jag nästan hela startfältet inklusive alla de svenska ekipagen. Det var inte så mkt publik (synd för man såg bra, festligt inredd tävlingsring & snabbt & tydliga resultatredovisningar så det borde kunnat locka fler åskådare) men en fin hejarklack til Sverige & trevligt med folk som applåderar efter momenten oavsett vilken nationalitet som gått. Resultaten visades löpande på en skärm på väggen bredvid ringen, trevligt!

Intrycken från fria följet var över lag att många av hundarna verkade mkt laddade för flera hade en position som var ganska långt fram och/eller inte så rak som man kanske annars förväntar sig på den här nivån. Ett ekipage som imponerade mkt på mig där var Mona Kjernholm med sin Marvin, det var en STOR hund som höll en mycket snygg position! Över lag var det roligt att se att det var flera stora, långbenta hundar som presterade fint, ett tag kändes det ju som de flesta lydnadshundarna var små snabba vesslor. En liten hund med kvicka rörelser kan ju lätt se ärtigare ut (och det ser lätt ut som om det går fortare när en mindre hund utför vissa rörelser, än en stor hund med stor steglängd rör sig) så för mig med 20 kg långbent Flynn kändes det inspirerande och hoppfullt att det inte bara var "flashiga" hundar som var på NM. En av de allra bästa prestationerna (ekipaget ledde när jag åkte) stod tex norska Line Fatland Froystad med Harry Pepper, en just stor, långbent (och korthårig!) hund för! Roligt!

Det var genomgående, som jag upplevde det från publikplats på läktaren, en rätt hård bedömning. Jag såg ingen 10:a delas ut individuellt (vet ej om någon fick det i sittande i grupp men även där drogs betygen snabbt ner om hundarna såg sig om för mkt) och många låg kanske runt 7 i snitt på flera moment.

Inkallande med ställande är alltid svårt att bedömma kvaliten på inomhus på matta tycker jag. Sprang hundarna i smart fart, kunde de sprungit forta´re men ändå klarat av att stanna? Kunde de stannat bättre eller var det så bra som underlaget tillät? Svårt at veta! Läggandet på inkallningen hade några hundar en jättefin teknik på men över lag var betygen rätt låga på inkallningen tyckte jag. Men jag är inte van vid att titta på mästerskap heller, kanske brukar det vara så hårt trots förutsättningarna? Jag tycker den finska hunden Tending Bluey med föraren Elina Niemi hade dagens snyggaste inkallning (av de ekipage jag såg), den hunden tog i både för att få fart & för att utföra ställande & läggande snabbt. Härlig hund!

Sändande till rutan såg jag många fina utföranden av, men både i det momentet och i inkallningen var det några hundar som tjuvstartade och blev nollade (eller fick någon nolla beroende på hur de olika domarna upplevt det). Annars var riktning & fart snyggt på de allra flesta hundarna och många ställdes prick i mitten av rutan.

Sista momentet idag var vittringsapporteringen. Jag satt mitt framför den och det var intressant att se hur hundarna tog sig fram till pinnarna (inte helt ovanligt att hundarna går över dem o några lyckades trampa på dem också) och hur de sökte av dem. Flera hundar sökte med öppen mun och nuddade vid pinnarna men ingen plockade upp någon annan än rätt pinne, men även här blev det få som fick några högre betyg. Ett jäkla svårt moment att få ihop alla delarna bra på! Några hundar imponerade med bra fart in och en, men jag minns inte vilken, med att verkligen "klippa" pinnen lika kvickt som om den plockat upp en vanlig apport. Det var snyggt!

Jag såg ingenting av uppvärmningen tyvärr, hade annars varit intressant att se hur de olika ekipagen förberedde sig strax innan de gick in. Kanske det ska bli mitt mål på nästa tävling jag tittar på, att studera mer innan (och kanske efter?) än just under själva bedömningen.

I morgon går resten av momenten! HEJA SVERIGE!!!! Tyvärr kan jag inte vara där men jag hoppas någon rapporterar på FB allt eftersom!