Jag kände att det var dags att börja med ett nytt moment för att ha något nytt roligt att pyssla med i novemberrusket! Det fick bli apportering med dirigering, ett moment som kommer i elitklassen i lydnad. I det färdiga momentet skickas hunden 10 meter rakt fram till en kon, där komenderas den att bli stående (mitt ideal = stående rakt bakom konen vänd mot föraren). Ytterligare 10 meter bakom konen har tre apporter lagts ut, en på samma linje som konen och de andra på 5 meters avstånd till höger respektive vänster från mittenapporten sett. Efter att hunden ställts vid konen skickas den sedan att hämta höger eller vänster apport (lottas vilken), aldrig mitten apporten.

Jag har valt att helt separera inlärningen av dirigeringen från själva apporteringen och kommer att lägga ihop dem först när dirrigeringen sitter bra nog. Många använder matskålar när de tränar in dirigeringen men jag ville använda targets då jag tycker det har många fördelar (hunden tänker uppgift snarare än bara OK till belöning, lätt att bibehålla en typ av targets när jag fasar in apporterna senare, etc) men det är säkert en smaksak. Jag valde att använda fyrkantiga kapade brädbitar som targets, mest för att de skulle vara tunga nog om det blev dåligt höstväder (blir galen på musmattor som flyger bort under träningspassen!).

Flynns förkunskaper är att han kan springa till olika varianter av targets, han kan också bli stående med omvänt lockande (stadga utan kommando) och de två sakerna räcker egentligen för att sätta igång träningen.

Första passet hade jag bara lagt ut två brädbitar på planen med några meters mellanrum (japp, jag ville starta direkt med två targets), sedan hämtade jag Flynn och tänkte bara vänta ut att han fick syn på dem och sen klicka för att han spontant erbjöd landningar på dem. Jag hoppades att han skulle upptäcka bägge och testa om bägge gav utdelning eftersom jag i starten av allra första passet inte ville ha någon påverkan (signaler) med ifrån mig i träningen. Så här såg den testen ut:

I samma pass (jag valde att klippa det som två filmer för att visa delarna bättre) gick jag sedan över till att ställa Flynn mellan (och lite framför) plattorna med hjälp av omvänt lockande (inget kommando alltså) och sedan gav jag ett handtecken och testade om han startade på det till den target som jag gav tecknet för, efter ett tag smög jag in orden också (höger och vänster, dvs mitt höger och mitt vänster, inte Flynns). En cool sak ni kan notera är att trots Flynn i det här passet får massor av belöningar för att gå till vänster target (mitt vänster) så lockar höger target myyyycket mer! Jag upplever att hundar ibland har favorithåll som de går åt i sånna här övningar och jag tyckte att han hade mer engagemang i höger-landningarna redan när han växlade frivilligt mellan plattorna så då bestämde jag mig för att direkt köra mest vänster för att jämna ut det hela. Det såg ut så här:

Andra träningspasset genomfördes dagen efter, också hemma på träningsplanen men nu på en ny plats på densamma. Jag hade lagt ut mina två targets och jag lät Flynn springa upp och testa dem innan jag startade träningen bara för att göra det hela lite enklare nu i början. Nu ligger plattorna lite längre ifrån varandra och jag börjar ställa Flynn längre framför dem också + backar själv längre bort ifrån Flynn. Den mörka klumpen ni ser i mitten på filmen är min ena handske som jag hade som ett litet riktmärke, jag lyckas dock själv backa ur bild i slutet :-) Så kan det gå när man har en fast kamera och tränar ensam. Så här såg det andra träningspasset ut:

 Tredje träningspasset genomförde jag efter att Flynn fått några minuters vila (och jag själv kollat igenom det som filmats), jag var kvar på samma del av planen men testade nu att mäta upp korrekta avstånd, dvs det är 10 meter mellan mina två targets och Flynn ställs 10 meter framför dem (där konen skulle varit i momentet). Snabb ökning men jag gillar att utmana och testa saker i träningen! Flynn gör ett fel (satsar på höger istället för vänster) då valde jag att stoppa honom direkt, lät honom ställa sig på nytt vid utgångspunkten och när han var så att säga "nollställd" igen så skickade jag om på vänster igen. Jag älskar hans attityd när något blir fel i träningen, precis så vill jag att han ska vara som han är på filmen -lyssnar, rättar själv till sig, samlar sig och försöker lika glatt igen. DET är värt massor! Så här såg det tredje passet ut:

Mer om momentet kommer längre fram, jag kommer bla att lägga till en tredje target i mitten (symboliserar mittenapporten) som han aldrig ska gå till och hitta på olika proofingövningar innan apporterna kommer att blandas in. Sändandet till konen är det lättaste att lära in och det kan man ta i ett senare skede.

Är du sugen på att gå lydnadskurs? Jag har både temadagar och elitsatsning i lydnad inbokat nästa år, kolla in kursutbudet här: http://www.canis.se/hundeskolen/avdside.php?avdid=23&mid=274&s=1

Igår var det en ny temadag, denna gång apportering! Apportering i olika former ingår i alla lydnadsklasserna, från klass I där det bara handlar om att hunden, sittande vid förarens sida, ska gripa och hålla apporten några sekunder, till elitklassen där hunden både ska kunna apportera metallföremål över hopphinder, dirigeringsapportering (sändas 10m ut till en kon, ställas där och sedan sändas till rätt apport av tre utlagda ytterligare 10 m bort) och vittringsapportering (som jag tidiagre bloggat om grundträningen inför här: http://3vallare.bloggplatsen.se/2012/10/04/8755132-projekt-vittringsapportering-manga-traningsfilmer/ ) . Apportering är galet roligt att träna, både detaljer och action och det går att hitta på så mycket kul långt utanför hur momenten ser ut om man bara tar ut svängarna lite!

På kursen gick jag först igenom teoretiskt hur jag tänker kring apportering, vilka grunder som är bra att ha, hur man kan dela upp träningen i olika bitar, vilka utmaningar som de olika apporteringsmomenten har och vad som reglerna säger om utförande och eventuella avdrag. Sedan fick kursdeltagarna jobba praktiskt med de bitar i apporteringen de behövde finslipa utifrån vilken nivå deras hundar var på (snabba gripanden, få bättre attityd, bära under rörelse etc). Första passet fokuserade vi på vanliga apporteringen samt hopp-apport och olika övningar för det. Sedan hade vi ett separat pass om grundträning av dirigering inför elitens apportering med dirigering och så fick de välja om de vill starta grundövningarna med att skicka till targets eller till matskålar. Vi han också gå igenom de olika stegen för inlärning av vittringsapportering samt testa olika övningar för att överträna apporteringen, att våga gå utanför mallen för hur momenten ser ut och istället fokusera på att kombinera apporteringen på helt nya sätt.

Det sistnämnda kan vara tex att skicka hunden som en åtta över hopphindret med apporten i munnen (jobba på att hålla lika bra under rörelse, under sneda hopp, att ta in information från föraren etc) -en mix av agility och apportering kan man säga! Det kan se ut så här:

En annan kul sak är att lägga ihop övningen runda föremål med apporteringen, antingen kan man göra det som en häftig övning för att träna fart & gripande (då skickade vi hunden ut att runda tunnan och rakt bakom tunnan låg apporten som hunden måste hinna se i farten och gripa snabbt för att i samma rörelse springa in mot föraren igen), eller så vänder vi på det hela och skickar hunden MED apporten i munnen ut för att runda föremålet! Då kan det se ut så här:

En ny temadag kring apportering kommer i vår, anmälan & info hittar du här: http://www.canis.se/hundeskolen/kurspres.php?mid=274&s=1&avdid=23&kursid=3872

Ett separat blogginlägg kommer senare om apportering med dirigering, jag har filmat Flynns tre första pass och kommer att visa hur jag startar upp träningen där.

Igår höll jag en temadag om fritt följ, det moment som en lydnadshund utför flest gånger under sin karriär och som dessutom är det första domaren ser. Ett roligt men ibland klurigt moment för att det innehåller så många olika komponenter!

Fritt följ kan delas upp i många olika delar: raksträckor -att hunden kan följa vid vår sida (rätt position i förhållande till vårt vänsterben), halter, bakdelskontroll (vara medveten om och kunna arbeta med sina bakben på rätt sätt tex via klossträningen), rätt teknik i svängar åt vänster, höger och helt om, stegförflyttningar åt bägge sidorna och rakt bakåt, tempoväxlingar och så självklart uthållighets/störnings/tävlingsträning. Föraren behöver också vara duktig på att röra sig rätt och att utföra vändningar, halter, stegförflyttningar etc på ett konsekvent och korrekt sätt.

Mina elever fick först en teoretisk genomgång av ovanstående olika delar och sedan lade vi upp de praktiska övningarna utifrån vad var och en behövde träna på. Första passet jobbade vi med raksträckor, position, tempo och attityd hos hundarna. Sedan blev det fokus på backande och stegförflyttningar åt sidorna, i bägge fallen är det smart att först ta fram rörelsen utanför fotpositionen och först när rörelsen är bra läger vi till föraren. I backandet började vi tex med ett frivilligt backande framför oss för att sedan kliva in (bredvid en stående hund) och lägg atill föraren vid sidan om hunden så att säga. Stegförflyttningarna tog vi först fram med hunden stående med framtassarna på en planka och först när vi shejpat bra sidorörelser med hunden mitt emot oss, är det dags för föraren att kliva in bredvid sin hund. I både backandet och sidoförflyttningarna jobbar vi med en stående hund som utgångspunkt, senare lär vi hundarna en separat övning att från sittande komma upp till stående och sen förflyttning.
Förarna fick också ett pass med att öva sig i hur de själva placerar sina fötter i vändningar och halter och stegförflyttningar.

Efter lunchen körde vi störnings/överträning på den nivån som varje hund var på. Med yngsta åttamånadersvalpen innebar det att vi andra gick omkring runt föraren medan hon och valpen övade baklängesgående. Lätt som en plätt och grym fokus på den unga hunden! De hundar som tränat mer fick svårare störningar utifrån vad som passade var och en. Här kommer en film på Sanna & Fräck (1,5 år) i denna övning, kanske kan den ge lite idéer om nya utmaningar i att överträna fria följet!

Vi avrundade med ett pass där eleverna fick välja fritt vilka delar de ville arbeta med. När dagen var slut var det ett gäng trötta men nöjda hundar & elever som åkte hemmåt. :-)

En liknande temadag är inbokad i vår, läs mer & anmäl dig här: http://www.canis.se/hundeskolen/kurspres.php?mid=274&s=1&avdid=23&kursid=3873

Igår fyllde Flynn 3 år. Det käns helt otroligt att tiden gått så fort! Sumerar man vad man hunnit uppleva ihop med sin hund under tre års tid så blir det en hel del, både skratt och tårar, vardag och tävling, utveckling och funderingar. Först tänkte jag igenom saker vi uppnått och saker vi gått igenom, roliga kurser, träningar och tävlingar vi varit med på och vardagsmys i soffan och underbara skogspromenader och alla fantastiska stunder vi haft ihop i träningen. Men sen tänkte jag ett steg till och började fundera på vad ett hundköp mer leder till, alla kontakter som sprider sig som ringar på vattnet, och jag insåg att det finns många människor som jag inte hade kännt om jag inte hade haft Flynn!

Hundköp, hundägande och framför allt hundträning är verkligen aldrig en enmansshow, det finns alltid personer runt omkring en som är delaktiga i träning, framgång och utveckling eller bara i en rolig och givande vardag och samvaro. Några som jag inte kände innan Flynn kom in i mitt liv är tex hans underbara uppfödare Susanne, snäll, klok, stöttande och alltid intresserad av vad jag & Flynn hittat på, en klippa! Jag hade utan Flynn knappast lärt känna Marie heller, en grymt duktig, ödmjuk och rolig sjukgymnast som jag haft mycket utbyte och glädje av att diskutera både rehab och fysträning för att toppa tävlingsformen med. Innan Flynn hade jag inte heller gått vallhundskurs för Jo Agnar som utan tvivel varit en av de bästa instruktörer alla kategorier jag träffat på och vars tankar om struktur i träningen varit perfekta för oss att utgå ifrån. Träningen och tävlandet med Flynn i olika grenar har också gett många nya kontakter och trevliga möten.

Så när man köper sig en ny hund, är det faktiskt inte bara hunden som kommer in i ens liv. Nya kontakter sprider sig som ringarna på vattnet, människor du kanske aldrig hade träffat om inte just denna hund kommit in i ditt liv! Det tycker jag är en spännande tanke!

Idag har hundarna vilodag. Ska man prestera på topp, kan man inte bara lägga tid på träning, man måste planera in vila också. Vilodagar ger hundarna en chans till återhämtning och nedvarvning oavsett om de gått hårt fysiskt eller är "trötta i huvudet" efter utmanande träning -eller bägge delarna. Bara för att en hund orkar och "vill" träna är det inte säkert att det är det optimala valet att köra hårt hela tiden, vilodagar och lugnare perioder behövs både för deras fysik och för att hålla motivationen på topp. Även en hund kan bli övetränad och det är bättre att mota Olle i grind... Överträningssymtom uppträder när återhämtningstiden är för kort i förhållande till träningsmängden och träningsintensiteten, eller om träningen är för ensidig, hunden har sömnbrist, är felaktigt utfodrad eller har för hög stresspåverkan. Symtom på överträning kan vara minskad prestationsförmåga, ökad trötthet, rastlöshet, eller tvärt om att hunden känns seg och nedstämd och ovillig att arbeta. Vilopulsen kan vara förhöjd, återhämtningsförmågan sänks och hunden kan bli mer infektionskänslig.

Många förebygger risken med överträning genom att dels periodisera träningsmängden över året (jag har skrivit en del om det i mina artiklar om fysträning av hund som du hittar på min hemsida http://www.3vallare.se/text_108820.html ) men också genom att lägga in en total vilodag per vecka. På vilodagarna gör mina hundar ingenting. De går ut och pinkar och nosar runt lite på tomten en kort stund, eller så får de gå på korta, långsamma och mycket lugna rastningspromenader (i koppel) -inga långpromenader! De kan få massage eller återhämtningsprogram på vibben ibland men allra mest ligger de bara och sover. Någon gång får de ett märgben att tugga på men roligare och mer innehållsrika än så blir inte dessa dagar. Vilodagen är till för just vila och de har inga problem alls att ställa om till en mycket långsam och innehållslös dag när i veckan den än infaller.

Så, igår gick hundarna riktigt hårt på träningen, de såg verkligen ut som de arbetsnarkomaner deras ras är känd för att vara!  Idag ligger det däremot fyra latmaskar utspridda i huset och slappar och lyfter i princip inte på huvudena förrän matskålarna tas fram (sen somnar man om igen). Den bilden av border collies är inte lika vitt spridd, men en bra BC ska kunna koppla av mellan arbetsinsatserna, annars blir det inte bra i längden hur mycket "arbetsmaskiner" de än må vara! Ingen kan köra på 100% hela tiden.

Så idag laddar vi batterierna. I morgon är det fårjobb och träning igen, då kommer killarna att se helt annorlunda ut än de gör idag :-)

Igår hade SLKK bjudit in etologen Ingrid Tapper att föreläsa om hundens ursprung, flockstruktur, valputveckling etc. Ingrid Tapper är väl för gemene man mest känd som hundboksförfattare med en lång rad av utgivna böcker genom åren, men är, som hon själv presenterade sig, ingen tävlingsmänniska. Jag tyckte också att föreläsningen var mest givande när den handlade om ren forskning, medan pratiska träningstips och inlärningsteori kanske man hellre kan överlåta åt de som är experter inom de områdena. (En egen reflektion, nog är det konstigt hur ofta det blir uppdelat i hundvärlden mellan etologer som -förutom några lysande undantag som tex Kenth Svartberg- nästan aldrig är "praktiker" å ena sidan, och tävlingsförare/hundtränare som å sin sida väldigt sällan har någon högre utbildning inom etologi?)

Ingrid Tapper började föreläsningen med att diskutera frågan huruvida vargen är hundens anfader eller ej. Här tvistar de lärde om ifall hunden härstammar från argen eller från en gemensam anfader. Klart är att den gråvarg vi oftast tänker på när vi säger "varg", den är inte vår hunds ursprung, utan i så fall rör det sig troligare om en numera utdöd vargras. Vidare nämnde hon några av de skillnader som finns mellan varg och hund samt pratade om möjligheten att lära sig mer om hundens flockstruktur och levnadssätt via nutida vildhundar (dingos, pariahundar etc). Flockstrukturen anses vara mycket lika mellan hund och varg; en familj uppbyggd kring det reproducerande paret (de som ofta lite olyckligt kallas alfadjur -olyckligt för att det får oss att tänka i en strikt linjär hierarki vilket är felaktigt) , deras valpar och de djur från tidigare kullar som valt att stanna kvar i flocken och som då ingår i hjälparsystemet (bidrar med mat, skydd och att ta hand om valparna). Några myter kring flockstruktur och flockliv togs också upp och Ingrid påpekade att alfadjuren har inte slagit sig till sin position (flocken bygger inte på en dominanshierarki utan på roller), det är inte heller så att alla individer i en flock strävar efter att få högre rang (vill de det, flyttar de hemifrån) och sen påpekades det också att valpar har lov att försvara sin mat mot äldre. (Tips: en mycket bra genomgång och avlivning av diverse myter finns i den mycket sympatiska boken "Hundars och vargars beteende" av Freddy Worm Christiansen, en bok som alla som håller hundkurser borde ha läst)

Vidare pratade Ingrid om den "läraktiga, samarbetande hunden" och tryckte på att hunden som art har en unik förmåga att läsa av och förstå oss människor. Hunden är tex det enda djur som lätt lär sig att förstå när vi pekar i en viss riktning -eller följer vår blick i en viss riktning. De är inställda på att vara samarbetsvilliga och de anpassar sig lätt. Däremot saknas förmågan att planera, reflektera och de är "skitdåliga på konsekvensanalyser", dvs de kan inte "jävlas" och de kan inte känna skuld (skrämmande att man år 2012 fortfarande behöver påpeka att hundar inte jävlas).

Sedan togs en del av hundens språkutveckling upp, vad som är medfött och vad som kräver inlärning och finslipning ihop med andra artfränder. Efter det gled föreläsningen över på valputveckling och här kan man sumera det hela med att det är viktigt att få lära sig mycket redan som väldigt liten! Vikten av att tänka på berikning i först valplådan, sedan valphagen och i den miljön som valparna vistas i under sin tid hos uppfödaren diskuterades mycket. (Sådant får alltid mig att bli sugen på att ta en valpkull för jag kommer på så galet mycket roliga saker de skulle kunna få undersöka och prova på :-)) Här pratar vi inte egentlig träning men att valpen i egen takt och efter eget intresse ska ha en så variationsrik miljö som möjligt att undersöka och dra lärdomar ifrån.

Sedan handlade det om jaktbeteenden hos hundar, de olikajaktsekvenserna (från inledande orienterande till avslutande avlivandet av bytet) och vilka hundraser eller grupper som genom vår avel specialiserats på olika delar av jaktsekvenserna. Efter det handlade det en del om lek och vänskap och här tryckte Ingrid på att hundar är familjedjur, leker som vuxen gör de allra flesta mest inom familjen och behovet eller viljan av att träffa andra artfränder utanför familjen eller nära bekanta avtar med åren hos de flesta hundar. Omplaceringar diskuterades också och Ingrid menade att det aldrig tidigare varit så mycket hundar i omlopp som nu, "hundar har blivit vandringspokaler".

Efter det gick föreläsningen vidare till att handla om rädslor och aggressioner. Olika typer av rädslor listades (festligt nog upptäckte jag att det var inte bara vår gamle terv Dacke som varit rädd för doften av grillat lammkött, det kände flera andra igen. Håll med om att det är en synnerligen konstig rädsla för ett hunddjur!) och så även olika typer av aggressioner (dominasaggression, Rage, territoriell aggression -revirförsvar-, aggression riktad mot andra hundar, rädslor, äganderätt -resursförsvar, bytesaggression, syskonrivalitet etc). Det avrundades med en formel som jag tycker var en ganska smart förklaringsmodell: G + E + R = H . Gener + Erfarenhet + Retningar = Handling.

En trevlig kväll även om det kanske inte direkt var något nytt. Roligt att folk kom i gång och ställde frågor och diskuterade även om det ledde till att en del bitar pga tidsbrist fick hoppas över (tyvärr hanns ingenting med om MH och andra mentaltester/beskrivningar).

Den senaste tiden har det dykt upp ett par intressanta nyheter vad gäller avel på border collie som fått mig att fundera lite kring sjukdomar och avel. Först lite om ögon: Svak beslutat att det från och med 2013-01-01 ska vara krav på ögonundersökning av avelsdjur; "vid registrering av valpkull ska föräldradjuren ha officiellt ögonundersökningsresultat. Intyget får inte vara äldre än 1 år. I enlighet med SKKs grundregler ska giltigt resultat föreligga före parning."  (se mer info här: http://www.svak.se/?p=1746 ) Ögonspeglingen är det enda instrument vi har idag för att hitta allt det som (ännu?) inte går att gentesta för -PRA, retinopatier av olika slag, katarakter av olika slag, samt att man beroende på ålder och fel även kan se en del av symtomen på CEA (men CEA kan vi idag gentesta för) samt inte minst att man kan se vad som sker med de olika förändringarna i hundens ögon över en längre tid om hunden ögonspeglas flera gånger under sitt liv, något som kan ge mer information kring både skador och sjukdomar på sikt. 

Det nu ökade kravet på ögonspeglingen har tillkommit med referens till PRA (progressiv retinal dysplasi) vilket är en mycket allvarlig men som det tack och lov tycks, sällsynt sjukdom hos border collie. En hund som får PRA blir blind. Det har dykt upp fall av PRA i Sverige och då ville man stoppa aveln på avkommor efter kända anlagsbärare. Mer om problematiken kring PRA går att läsa här: http://www.botvidehunden.se/svakgrejer/OMKRING3_s5.pdf . Det är dock sällan man hör folk prata om PRA utan när ögonfel diskuteras är det nästan alltid CEA eller på senare tid möjligen retinopati som nämns. Vad CEA är vet vi idag bra, vi kan gentesta och sjukdomen är sällan ett problem, vad den sistnämnda diagnosen (retinopati) är, vet vi idag faktiskt inte lika bra. I det begreppet kan både förvärvade skador och genetsikt överförbara sjukdomar gömma sig idag.

Tidigare var det endast krav på ögonspegling av föräldradjuren för att kullen skulle få ligga på valphänvisningen på Svaks sida, men nu skärps det alltså och ställs som krav för att få registrera. Mycket bra tycker jag! Det kommer att innebära att långt fler tikar kommer att ögonspeglas än vad som tidigare skett, eftersom en del tikägare idag tycks leva med devisen att det är bättre att stoppa huvudet i sanden än att riskera att få reda på något "obehagligt" om den egna tilltänkta inkomstkällan... Dvs man struntar både i att ögonspegla och att gentesta tiken, parar med en "optigentestad normal" hanhund (dvs en hane som inte bär anlag för CEA -notera, det är den enda ögonsjukdomen som gentesten säger något om, det är inte samma sak som att hanen är fri från andra möjliga och kanske mkt värre ögondefekter) och sen struntar man dessutom i att ögonspegla valpkullen... Då finns ingen möjlighet alls att ett eventuellt fel kommer att synas innan leverans, smart va! ;-)

Hur som helst blir det mycket intressant när de nya reglerna blir gällande för det kommer jämna ut resultaten mellan de som speglat och därmed öppet redovisat sina hundar (och kanske ibland åkt på ett och annat fel som valpköparna då lätt kan ta ställning till) och de som gett tusan i det och därför inte tycks ha några fel.. Pluss att det kommer ge mer information om olika linjer/kombinationer när det inte bara till största del är hanhundar som speglas. Hade tikägarna sedan insett fördelen av att gentesta sina tilltänkta avelstikar hade det blivit än mer intressant, idag tycks man hellre satsa på en gentestad normal hane än våga ta reda på vad den egna tiken är -något som i dagsläget snävar åt avelsbasen och det är långt farligare med en överanvändning av några få hanhundar än att man på kontrollerat sätt använder de som är anlagsbärare. Är tiken själv fri, kan hon ju paras med både normal och carrier (dvs tikägaren får mer att välja på -så man faktiskt kan selektera på vallegenskaperna före "den måste vara gentestad normal" kanske!? ;-)), och paras två normala så behöver deras avkomma inte gentestas eftersom du då vet att alla valpar blir normala. Det borde väl sporra folk att börja testa sina tikar? Kanske blir det så, kanske tar det bara tid.

Riktigt festligt blir det när det då och då ifrågasätts varför hanhundar med optigenresultat "carrier" (anlagsbärare CEA) får stå med på täckhundslistan eftersom de hundarna ju bär på ett fel... Jag har däremot inte läst någonstans att man ifrågasatt att det används en massa hundar som man inte vet något alls om? Alla de icke testade tikar som idag paras med en testad normal hane, vem ifrågasätter användandet av dem? Eller tror man verkligen att det bara är om man vet om ett resultat som generna kan nedärvas? Eller kanske att tikar inte kan bära på dem alls ;-) Sorry men CEA nedärvs inte enbart av hanar...

CEA har i mina ögon (haha) fått för allt stor betydelse just för att det går att gentesta. Det innebär att hundar som är carrier (notera: carrier är friska och har själva inte sjukdomen, de bär bara på anlagen) lätt kommit att klassas som "sjuka" för att de har fått ett visst testresultat, men samtidigt verkar hundar med tex retinopati (som vi idag tycks veta mycket litet om men där i alla fall jag blir rädd då jag hör om hundar med den diagnosen som blivit eller är på väg att bli blinda) inte lika automatiskt stämplas som "sjuka" eller ifrågasättas att de används i avel, trots att det mesta i informationsväg man får där är uttalandet "sannolikt ej ärftligt". Sannolikt. Jaha liksom. Ska bli intressant i och med kraven på ögonspegling för registrering att följa de hundarna som idag har diagnosen retinopatis avkommor framåt, kanske får man så småningom veta vad "sannolikt" innebär då. Var det ingenting eller var det något mycket värre än CEA kanske? Den som lever -och ögonspeglar!- får se! :-)

Nästa spännande sak som skett är något som jag tjatat om länge. Att det börjat redovisas vilka kända fall av epilepsi som finns i rasen. Hurra! Det har nämligen i en herrans massa år gått att på vallreg läsa på en enda hane att han lämnat avkommor som fått epilepsi (hanen är Joe, pappa till min Fonzie, så slapp de av er som undrar fundera över vilken jag menar ;-)) medan jag -som inte ens är uppfödare- har vetat om fler fall som aldrig synts offentligt så att säga. Nu har de uppfödare eller hundägare som själva valt att berätta att deras hundar har fått epilepsi sammanställts på Svaks sida, du hittar resultaten här: http://www.svak.se/?page_id=1779 En stor eloge till de som valt att redovisa öppet var dessa tragiska fall dykt upp (jag har vänner som fått ta bort hundar pga av epilepsi och jag kan knappast tänka mig något grymmare att drabbas av som hundägare) så kanske vi på sikt kan slippa gissningar & rykten, vilket alltid är långt värre än öppna redovisningar. Tyvärr kan jag fortfarande säga att jag vet om fall som inte står med där, men det är i alla fall ett stort och modigt steg i rätt riktning, kanske vågar fler fylla ut luckorna så småningom. Precis som i frågan kring ögonspegling så blir det i början så att det är de som är ärliga och redovisar öppet som ser ut att ha mest fel, medan de som kniper käft måste man känna till bakvägen så att säga.

Så lång text bara om sjukdomar -jag måste vara sjukdomsfixerad! Tja, det är ju ett uttryck som ofta dyker upp då man efterfrågar information. Vad jag alltid varit ute efter är att ju mer vi vet, desto lättare för folk att ta ställning till det de köper. Informerade valpköpare kommer att vara mer nöjda valpköpare och det vill väl alla ha? Vi gör alla olika prioriteringar och olika val, men jag tycker att alla ska ha så stor chans som möjligt att göra de valen utifrån den information som idag finns tillgänglig. Det gäller oavsett om det är sjukdomar, vallegenskaper, mentala egenskaper eller annat som jag väger in i beslutet. Om en hund ofta biter fult, vill jag veta det. Om en hund har lämnat långt mer HD eller OCD än rasens genomsnitt, vill jag veta det. Om en avelshund är efter en som lämnat epilepsi vill jag veta det. Om valpens förälder har en ögondiagnos, vill jag veta det. Vad vi sen väljer att bortse ifrån varierar från person till person -jag visste att det fanns CEA i Flynns linjer men prioriterade att de hade många av de vallegenskaper och mentala egenskaper jag ville ha och när vi köpte Fog visste vi att det där var en högre risk för ledfel än i många andra kombinationer men då vägde också tron på den kombinationens vallegenskaper över riskerna. Kort sagt, information behöver inte betyda att man väljer bort, det betyder bara att man förhoppningsvis vet lite bättre vad man har att ta ställning till!

Är viljan att vara upplyst innan köpet verkligen att vara sjukdomsfixerad?

När jag anmälde Fonzie & Flynn till deras debuttävling i rallylydnaden den 11/2 tänkte jag mest att det skulle få bli en kul grej att göra eftersom det var vinter, jag var uttråkad och tävlingen arrangerades så nära (Södertälje). Sen när det gick bra för bägge tänkte jag att detta kanske får bli Fonzies nya gren (jag misstänkte ju redan då att han skulle bli pensionerad från agilityn). För att tycka att det skulle bli mer spännande så kollade jag upp när sista kvalet till SM skulle vara och så räknade jag på vilka tävlingar jag trodde vi skulle hinna åka på och beslöt för mig själv: målet ska vara att sikta mot SM!

Sen blev Fonzie sämre i ryggen och avställd över en månad. Då trodde jag att det skulle vara kört men körde vidare så fick målet med SM förpassas till "nästa år" istället. Men så tog Fonz en direkt uppklassning på första starten i avancerad klass och vips skulle vi i och med det hinna få in precis tre starter i mästarklassen innan kvalperioden tog slut. (det är tre rseultat som räknas) Det KUNDE gå!

Första starten gick fint, ett missat moment men 87p hade varit helt OK som lägsta resultat om vi kunde peta in två riktigt höga sedan.

Nu i söndags var det sista chansen, en dubbeltävling i Linköping. Jag vet inte om Fonzie tog ljuden i bakgrunden som början på åska, men något gjorde honom låg och inte alls som han brukar vara (spöregnet räknar jag inte in som problem, regn är han mer än van vid att träna i!). Krille som tittade på tyckte inte Fonz såg påverkad ut men jag hade inte samma känsla av kontakt och fokus som vi brukar ha. Skumt. Galen Fonzie har jag tävlat med men "lätt avstängd" Fonzie har jag aldrig upplevt förut, jag hoppas verkligen det var en enågångsföreteelse. Hur som helst, vi var inte samspelta, jag stressade över att inte känna igen min hund och var mycket otydligare som förare. Och vid sändandet till konen noterade jag inte att man skickade snett mot hindret de nyligen hoppat... Där försvann Fonzie över hindret och där försvann min fokus och definitivt alla chanser till SM. Jag var övertygad om att vi var diskade (och en annan domare som själv tävlade och såg detta sa att jo, så är reglerna) men jag tänkte att vi kör väl klart banan. Men min fokus var borta och vi drog på oss fler fel. Döm om min förvåning när jag efteråt inser att vi tydligen fått poäng ändå? Nu var det ändå ett uselt resultat (icke meriterande) men skumt. Jag har försökt läsa reglerna i efterhand men det kanske är en tolkningsfråga?

Hur som helst valde jag att stryka mig från den andra starten på eftermiddagen. Möjligheten till SM var borta, jag var dyblöt (hade regnat igenom ända in på t-shirten) och jag var framför allt orolig över att Fonzie skulle bli kall och bli stel i ryggen om regnet fortsatte, så vi tackade för oss och åkte hem istället. Ta fler meriter i mästarklassen kan vi ju göra en annan gång, det var mindre viktigt.

Å, så retligt att snubbla så att säga på mållinjen! Men man lär sig ju av sina missar och detta är några av de faktorerna som gjorde att vi inte nådde fram:

• Först och främst: för få tävlingar. Vi saknade både rutin i och med att vi bara hade 6 starter på vägen upp i klasserna innan mästarklassen och ffa för få chanser i mästarklassen där vi skulle vara tvugna att sätta höga poäng varje start för att klara gränsen. Det kan alltid bli ett missförstånd när man tävlar med hund, för att klara att kvala in hade vi behövt "ha råd med" ett par sånna starter, det fanns nu noll marginaler för fel eftersom vi bara han starta tre ggr och det krävs tre resultat.
  
  
• För lite banträning. Jag har prioriterat att träna enskilda moment men varit dålig med att ta reda på hur banläggning i mästarklassen kan se ut. Jag skulle som förare behövt vara bättre förberedd och van vid att köra hela banor.
  
  
• För mycket lydnadsförare! Jag tänker, beter mig och för hund som om det var tävlingslydnad. Det gör att jag inte räddat moment som jag kunde gjort om jag varit inställd på att "DK" är ok så att säga.
  
  
• För lite träning. Vi har bägge för lite träning både i momenten och i helheter. Snabbinlärning kommer man långt med men man måste vara beredd på att det också lätt kan brista :-)
  
  
• För lite respekt. Med det menar jag inte att man ska intala sig att något är svårt, men jag har varit för slapp i min inställning till denna tävlingsgren vilket inte mindre än tre gånger gjort att jag på tävlingsdagen på domargenomgången insett att jag missat/missuppfattat hur en del moment ska utföras! (nu sist: att jag inte noterat att man efter backande framför föraren alltid tar in hunden till vänster sida, jag har glatt tänkt att man tar den till den sida man utgick ifrån innan momentet)
  
  
• För lite (i princip obefintlig) tävlingsträning. Vi har inte övat med skyltar och vi har bara 1 gång övat med mer tävlingslik situation där flera andra hundar tränat. Fonz brukar inte vara störningskänslig men jag ser att jag MÅSTE öva med andra om han ska klara att stå still 1,5 minut i honnören OM den som kör banan är högljudd, utför heta moment bredvid oss etc. Det har Fonz helt enkelt inte fått öva sig på!

Nu har jag tyvärr inte sett några fler tävlingar som jag kan åka på med Fonzie så vi får se om vi kan starta något mer i år. I övrigt funderar jag på vad nästa mål ska vara, det är inte glasklart än men det ger sig nog om ett tag. Vi har i alla fall haft roligt under våra få starter och jag blev mycket rörd när flera kom fram på senaste tävlingen och sa att de sett Fonzie under olika tidigare tävlingar och hur imponerade de var av honom. Det värmde i regnet!