Busväder idag med blåst & snödrev men det märks ju inte om man tränar innomhus! Eller nästan inte iallafall, det blev lite kyligt på slutet i fårhuset. Tog med Flynn, Race & Fog idag också och körde ett par pass var med dem med ungefär samma upplägg som igår. Roligt att se hur en del saker som igår var svåra vips tycktes fallit på plats efter nattens vila! Jag tog upp iPhonen men fick inse att varken ljus eller fokus blev så bra när jag försökte filma & träna samtidigt, bara att lägga ner dokumentationen och satsa på träningen istället. Vallning är en mental utmaning både för hund och förare haha!

Idag har jag skickat in en anmälan för mig & Flynn till Obedience Rules 2011, fem dagar proppfulla med lydnadsträning & seminarier första veckan i augusti! Jag hoppas vi kommer med men besked om det får vi inte förrän i början av mars. Håll tummarna!

Två andra lydnadsinspirerade anmälningar har jag också gjort; en ansökan om att gå som åhörare på en tvådagarskurs med Anne Dahlin i mars (återstår också att se om jag kom med där) och så har jag & Flynn anmält oss till SHK:s landslagsuttagning 2011. Det blir träningar & träffar under vår/sommar och uttagning till laget senare i augusti. Själva landskampen är i september och går i Morokulien, bara namnet gör ju att vi måste ta oss dit! (Namnet kommer sig av det norska ordet moro och det svenska ordet kul som har samma betydelse; moro & kul i en = moro-kul-i-en. Namnet uppfanns av Bertil Perrolf.)

Jag har äntligen fått tummen ur och bokat in rabiesvaccinering för alla hundarna. På måndag ska de få sin första spruta och sedan ytterligare en om en månad. Så får vi hålla tummarna att de alla får tillräckligt med antikroppar! I så fall blir det kanske en tripp till Danmark senare i sommar. Arvid stackaren måste dessutom chippas för reglerna ändras i juli så vanlig tatuering gills inte längre. Jag ser det som att vi ska uppgradera honom till version 2001:01 och hopas att den versionen ska vara bugfri!

Efter att skaren & isen kom, går det inte att valla utomhus någonstans i våra trakter. Så, vad gör man när det kliar i fingrarna att få sätta igång unghundarna, jo man kontaktar sina snälla vänner! Meril, som har Race finfina brorsa Rookie, visade sig bo nära ett ridhus som man kunde få hyra ett par timmar så i söndags fraktade vi dit några av Merils tackor och tränade! Åtta tackor fick följa med, vi tränade på fyra åt gången och de övriga stod i en fålla i ena hörnet av ridhuset vilket skapade ett rätt kraftigt drag så unghundarna fick lite att jobba med för att hålla träningsfåren på plats. Förutom Meril & Rookie kom Monika förbi med några av sina hundar och hennes Rolle (på mammans sida släkt med min Arvid) är så fin att se.

Flynn var rätt övertänd första passet men andra vändan kändes han superfin. Ser så mycket hos honom som jag gillar och det ska bli ett sannt nöje att utvecklas ihop med denna hund under våren och sommaren!

Flynns långa ben kommer ta honom långt här i livet :-)

Race gick grymt fint inne i ridhuset, draget och de snabba tackorna tog fram hans allra bästa sidor. Det är en hund som har löjligt lätt för att läsa får och placera sig rätt. Han såg grymt fräck ut och Krille var jättenöjd.

Stilfull och mkt fokuserad Race.

Igår var jag uppe på Nöckna hos Annelis fårbesättning och tittade till djuren och tränade hundarna innei hennes fårhus. Jag hoppas kunna köra mycket inomhusträning i trånga utrymmen nu då jag tror det kommer ge en finfin grund hos unghundarna (och för Fog: att man måste röra sig lugnt om man inte ska ha får klättrandes uppe på väggarna! Fog är en extremt snäll hund men också mycket orädd och med mycket vilja vilket gör att allt kan gå mycket fort om han inte dämpar sig och visar upp en behagligare attityd). Inne i fårhuset blir allt mycket mer avslöjande än utomhus med stora ytor, hunden påverkar djuren snabbare och dålig attityd och dåliga rörelser avslöjas brutalt tydligt. Skillnaden på bra och dåligt blir tydligt för tränaren vill jag lova!

Med Flynn & Race jobbade jag mest på deras attityd, fina flanker, att trycka upp fåren mot hörn och hålla dem där och sedan kunna släppa och ta ut dem lugnt & trevligt från hörnet. Fog fick nästan bara träna mjuka flanker men han fick också göra en del praktiskt jobb när jag skulle flytta och skilja av träningsfåren från de övriga, samt hålla borta hela flocken med lamm ifrån mig när jag utfodrade. Hungriga får trycker på bra!

Så här kan det se ut hos en del av fåren inne på Nöckna (fotat tidigare i höstas):

Och en tidigare bild på Fonzie uppe i fodergången mellan två av avdelningarna:

Ska bli så kul i vår när man kan göra mera. Ser också fram emot när lammningen drar igång hos Anneli då tänker jag försöka vara med och lära mig mera. Lite skillnad på när så många får ska lamma mot när vi själva hade våra 8-10 tackor!

På snart sagt var och varannan hemsida/blogg kan man läsa om mål. Vilka mål folk önskar uppnå på lång sikt, vilka mål de vill uppnå detta året, vilka mål de vill uppnå innan sommaren osv. Jag har själv ett antal gånger börjat sätta upp tydliga resultatmål, si och så långt vill jag ha kommit innan året tagit slut eller att vi ska ha tävlat inom ett visst datum, eller fixat en uppflyttning till en viss tävling etc. Jag har provat att ha dem offentliga (utskrivna på hemsidan) och jag har provat att ha dem hemliga (inte ens träningskompisarna har fått veta dem) Men... så snart som jag satt mina mål har en enda sak hänt -min motivation & träningsglädje har ersatts av precis det motsatta -prestationsångest! Ofta så mkt att jag vips upptäcker att jag skjuter upp träningspass, eller "råkar" träna på andra saker än de jag borde träna på för att nå målen, eller så tränar jag på "rätt" saker men blir en våldsamt mycket sämre tränare! Summa sumarum, träningspassen som borde vara dagens kick & höjdpunkt, är plötsligt inte alls roliga längre.  

Ja när det varit som värst tycker jag att hela min relation till mina hundar faktiskt har försämrats. När jag tänker som mest på resultatmål, det är de gångerna som mina hundar går ifrån att vara de underbara, världsbästa kompisarna som de är och istället glider över mer till att bli "bara hundar". Med det menar jag att jag ibland försökt anamma en mer professionell inställning till dem, ställa mig vid sidan om, se kritiskt på dem och ställa mig frågan: är det här hunden som kan ta mig dit jag vill? Om inte, ska den här hunden vara kvar i mitt hem (man kan inte ha hur många hundar som helst -om de ska ha ett sådant hundliv som jag tycker de förtjänar- så let´s face it, man har bara ett visst antal "platser" att fylla och då kommer hunden som inte fungerar så bra att ta upp en plats som kanske en mycket mer lämpad hund kunde haft!)? Jag säger inte att ett sådant synsätt är fel (varken för hund eller förare) men även om jag ibland skulle önska att jag själv var mera krass i min inställning till hundarna så får jag nog efter alla dessa år inse att nej, jag är inte sån. Har hunden och jag en tight relation, har vi kul ihop och älskar jag dem, ja då blir de kvar här hemma även om resultaten kanske hade blivit högre med en annan individ.

Därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig att omplacera en hund som inte fungerar i vårt hem (det har vi gjort) eller som jag inte får rätt relation med, i bägge fallen är jag övertygad om att både hunden och jag mår mycket bättre av att gå skillda vägar. Man ska inte tro, att man själv är den enda rätta ägaren för en specifik hund!

Så, efter mycket brottandes med mina egna tankar nu när jag har en ung, lovande hund i hemmet ("jag BORDE verkligen sätta mål!", "alla som tar sig någon stans har mycket tydliga målbilder", "är jag inte bara feg & lat om jag inte sätter några mål?" osv..) så har jag bestämt mig för att nej, det kommer jag inte göra. Inga långsiktiga mål och ffa inga resultatmål. Mitt fokus ska ligga på att göra de enskilda träningspassen till de roligaste stunderna i min & hundarnas samvaro, för jag vet att när jag fokuserar på att bara ha riktigt jäkla kul i träningen, det är då som jag lyckas bli den tränare jag vill vara och som hundarna förtjänar -skärpt, fokuserad, duktig, engagerad och kan överföra känslan av DU KAN ALLT till min hund! Det är då jag får snabbast resultat, övningarna känns roligt utmanande och både jag & hunden får energi av vår träning. Så om att inte sätta mål kan kallas för et mål, blir definitionen: fullt fokus på det enskilda träningspasset men inte falla i fällan att låta långsiktiga mål förstöra resan!

Idag hittade jag en mening i en bok som jag just nu läser som jag blev så glad åt:

"Frågan du bör ställa dig är inte "vad vill jag?" eller "vad är mina mål" utan "vad tycker jag är spännande?" -Timothy Ferriss.

En som bloggat klokt & intressant om detta med mål, är Race uppfödare Heidi Billkvam (NM, EM, VM i lydnad och numera i landslaget i vallning!). Heidi påstår själv att hon aldrig satt upp långsiktiga mål utan valt att fokusera hårt på det enskilda träningspasset och på vart hon är just nu i träningen. Här hittar ni en del av hennes tankar kring mål & träning:

 http://kronbacken.bloggagratis.se/2010/01/28/2466713-mal-ambisjoner-kul-kan-alt-kombineres/

Så, om mål (ffa så kallade "smarta" mål = specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidssatta) gör att du får en kick, att det får din träning att kännas roligare, att du utvecklas och att du och hunden tar fram det bästa i varandra, så sätt igång, sätt mål!

Men om du liksom jag känner att mål lätt glider över till att bli en belastning istället för en inspiration och hjälp -skippa dem!

Underlaget kändes OK på planen så jag påbörjade Projekt Hoppteknik idag. Jag tänker först bara gå igenom alla de olika övningar jag känner till för att se hur Fonzie (och Flynn!) löser dem idag och sedan ska jag försöka sätta en träningsplan efter det. Dagens övningar fick bli följande:

"Straight line equal distance grid with height" -5 hopphinder på en rak linje med 6-7 fots mellanrum. Nr 1, 3 och 5 är bara till för att styra hundens steg och har ingen höjd alls, nr 2 & 4 är det höjd på (upp till tävlingshöjd). För Fonzie var hopphindren uppe på tävlingshöjd i denna övning och för Flynn satte jag dem lägre.

"Progressive grid" -5 hopphinder på rak linje med successivt ökande avstånd mellan dem. Jag satte hindren på 6-7-8-9 fots avstånd. Tanken är att hunden ska studshoppa och länga sprången i takt med att avstånden ökar. Mkt låg höjd på hindren. Både Flynn & Fonzie tog den fint men Flynn skulle nog egentligen haft en större ökning mellan hindren för att verkligen länga sig eftersom hans steglängd är så mkt större än Fonzies.

Och så till sist blev det en som jag inte vet om den har ett eget namn, en övning med en oxer -4 hinder på rak linje, hinder nr 1, 3 och 5 är låga (25 cm), hinder nr 2 är en oxer på 40-45 cm. Avstånd jag satte mellan hindren var 7-9-9. Flynn var överambitiös första gången och laddade på massor över oxern i längd, men sen läste han den bra. Fonzie tog den fint!

Alla övningarna fick de göra bara 3-4 ggr sedan bytte jag hund så de fick vilopauser ofta. Eftersom man som förare inte anstränger sig nämnvärt vid hopptekniken så är det lätt att man kör för mkt! Bra att ha två hundar så man kan växla och är man själv blir det dessutom längre pauser mellan övningarna när hindren ska flyttas & höjderna ska ställas om.

Inomhus idag fick jag vad som kändes som ett genombrott i passivitetsträningen (Flynn vilar i bur när jag tränar Race). Inga skall, några nedtonade pip och långa stunder då han var riktigt lugn! Kunde ligga och gnaga på sitt ben eller bara ligga ner och se lugn ut bitvis när jag tränade bara någon/några meter ifrån. Härligt om det är på väg att ge sig! Race fick öva ingångar, fritt följ, gripa & hålla föremål, nosduttar och en liten shejpinglek mot en pall.

I övrigt har jag börjat renskriva anteckningar om hoppteknik och olika dubbelboxövningar på A5-papper och börjat laminera dessa så man lätt ska kunna ha övningarna med sig ut, utan att ha blöta/smutsiga papper som dessutom brukar vilja blås bort! Tror det kommer bli smidigare så!

Idag tävlade jag & Fonzie agility på Kistamässan. Det var inomhusdebut för Fonzie och efter att jag kvällen innan fått en lång & mkt målande beskrivning från en annan agilitytävlande hur hal mattan på Kistamässan är ("Den absolut värsta mattan jag tävlat på"), så var jag onekligen rätt nyfiken på hur Fonzie skulle klara av att springa och ffa hoppa på det underlaget. Skulle det bli Bambi på hal is eller skulle han vara klok nog att ta det lite lugnare och försiktigare om fästet var dåligt? (Jag får erkänna att jag också undrade om jag själv skulle trilla och slå mig!)

Vi skulle starta i två lopp (bägge var hoppklass II) och bägge banorna var roliga och trevliga tyckte jag. Underlaget var hur bra som helst att springa på -för föraren! Många av hundarna däremot halkade och fick ingen riktig fart. När Fonzie sprang hörde jag varje steg han tog och det kändes som han fick in dubbla antalet steg men bara halva farten mot vad han brukar! Jag hann vips med på ett sätt som jag sällan känner att jag gör vilket både gjorde en del handling enklare samtidigt som en del kändes lite konstigare när jag fick bromsa upp. Jag hade innan starten tänkt att jag ska ge honom tid vid hopphindren i de svårare passagerna, inte försöka sticka ifrån och låta honom jaga mig utan ta det med ro och försöka att ge honom bästa förutsättningarna att fokusera bara på att klara av underlaget och läsa avstånden utan att behöva hålla så mkt koll på mig samtidigt. Jag var tex still mer vid svängarna än jag brukar. Bitvis löste han det också fint tycker jag och jag gillade hans attityd och följsamhet trots underlaget.

Men tyvärr petade Fonzie ner två bommar i första loppet (och diskade sig sedan då han tolkade ett framförbyte fel efter en knepig utgång ur en tunnel) och i andra loppet rev han 1:a hindret och senare ett till i mitten av banan.

Suck. Det har börjat kännas som om vi förföljs av dessa rivningar. Det är helt klart den största risken för att vi ska tappa nollan (om jag inte styr fel) -att han petar ner en eller ett par bommar under loppen. Jag kan ärligt säga att jag förstår inte varför han har så svårt att hoppa. Han skulle självklart kunna tränas mycket mer i hoppteknik, men han har iallafall långt mer sådana övningar bakom sig än den genomsnittlige agilityhunden har vågar jag påstå (långt mer än många av de som går runt felfritt på samma banor!), han är i fin fysisk form, han är inte extremt byggd eller har dåliga rörelser (han kan hoppa mkt fint), han är inte heller överdrivet galen och bara kastar sig över hoppen som annars brukar vara varför en BC river. Så varför? Jag har inte haft någon hund som haft de här problemen tidigare, både Birka & Tweed rev mkt sällan, fick de fel så var det till största delen min handling eller att deras KF var för dåliga, inte rivningar. Så det här känns som ett helt nytt och rätt obegripligt problem för mig. Och frustrerande!

Jag var inte kvar tills resultaten var klara i andra klassen, men tiden Fonzie gick in på tror jag skulle ha räckt till en placering om han varit felfri. Så hade vi det i en massa lopp förra året; bra tider men ständigt något fel och det har nästan alltid varit rivningar! Det är lätt att börja misströsta för det är inte kul att stå och stampa på samma ställe, se hundar som jag tycker egentligen har mycket sämre förutsättningar hanka sig igenom och ta pinnar och flyttas upp -och själv inte känna att jag verkligen vet vad jag kan göra för att lösa problemet! Andra saker känner jag att jag har bättre grepp om hur jag kan gå till väga för att förbättra, men dessa rivningar känns så svåra att verkligen få ordning på. Nu ligger de ständigt i bakhuvudet på mig när jag tränar banor eller när jag tävlar och det är påfrestande. Man kan lite tillspetsat säga att jag gått ifrån att när jag tittar på tävlingskalendern se potentiella pinnar & uppflyttningar, till att se många fallna bommar.

Efter tävlingen idag tänkte jag igenom detta med rivningarna. Både vad jag kan göra för att förbättra våra chanser och vad jag kan göra för att ändra min inställning till det hela. Min plan nu är att Fonzie måste få mkt mera hoppteknikträning men vi behöver också köra mkt mera banor. Jag hoppas att kunna ge honom både bättre teknik och större rutin genom det. Men jag behöver också hitta helt andra mål och en anna motivation till tävlandet än att jaga efter pinnar om jag ska fortsätta att uppskatta att tävla. Mitt mål där, som jag inser inte kommer vara lätt för mig att fokusera mot alla dagar, är att jag ska bara fokusera på min handling och hitta utmaningar i hur bra jag löser banorna, helt utan att bry mig om ifall  Fonzie river eller ej. Målet ska vara att jag ska hitta lösningar jag känner mig nöjd med vid banvandringen, hålla mig till min plan i loppet, springa banan så som jag vill lösa den och jobba på timingen i byten och placeringar och sätter jag allt det så ska jag fira oavsett om Fonzie rivit några hopp eller ej. (Det kan låta som ett enkelt mål, men jag vet hur jag kommer få jobba med min inställning för att inte gnissla tänder av ett JAG VILL OCKSÅ varje gång jag ser en hund gå förbi oss i prislistan...)

Kanske kommer Fonzie alltid vara en hund som river mycket eller iallafall river ofta. Det kanske innebär att jag kommer att få tävla både mer, oftare och längre än vad man borde behöva i varje klass. Men om jag kan lyckas bli bekväm med den tanken och kan lägga krutet på att bara fokusera på min uppgift och utvärdera loppen bara utifrån vad jag presterat oavsett om Fonzie rivit eller ej, då borde vi illafall ha en bra chans de gångerna då bommarna magiskt nog ligger kvar!

Alternativet vore att ge upp och sluta tävla med Fonzie, men det skulle nog i så fall säga mer om min kapacitet att hantera motgångar än Fonzies kapacitet att hoppa, och så kan vi inte ha det!

Jag kom tyvärr inte iväg till ridhusträningen igår men idag fick Flynn sitt 4:e träningspass med slalom och jag hade bestämt mig för att sätta upp 2 portar idag. Den första, gamla porten satt fastfrusen så tyvärr innebar det att jag hade gott om utrymme på den ena sidan av slalomen och ganska tight på den andra sidan. Gissa vilken som blev svårast. Jag är ändå mkt nöjd med hur Flynn klarade av den nya uppgiften och ffa är jag supernöjd med hans attityd vid ett fel, han tappar inte tempo eller intresse utan provar bara glatt igen! Mycket viktigt att en hund tål att felas (=gå miste om sin belöning) och att den efter ett fel allra helst anstränger sig lite hårdare.

Så här såg det ut idag:

Jag tyckte att portarna sattes lika men jag insåg efter ett tag att sista porten var mer öppen än den första. Idealiskt sett hade det varit precis tvärt om för at underlätta ingången, men så blir det när man får banka ner pinnarna lite på måfå!

Nästa pass tänker jag försöka ge lika mkt utrymme på bägge sidorna och så får vi se om jag ska stänga portarna lite mer, jag tror att jag vill göra det innan jag flyttar dem närmare ihop. Precis som tidigare ska han få någon vilodag emellan. Kanske får han köra på onsdag.

Så var det nytt år! Nyårsafton förlöpte lugnt & trevligt här hemma med att ett par goda vänner kom över, vi åt gott, drack lite, pratade hund & spelade spel. För ovanlighetens skull var det en del fyrverkerier hos grannarna men hundarna brydde sig inte. Skönt! Ikväll ska vi iväg på middag hos ett par andra vänner och då kommer jag dessutom att träffa en liten 8-veckors bordercollievalp som Flynn väl kan sägas vara halv-morbror till (Flynns mamma är den valpens mormor). Ska bli så roligt att se henne!

Tidigare igår så fick Flynn sitt tredje träningspass med slalom. Jag gjorde som jag tänkt: gav honom mer utrymme på den sidan han hade svårt för förra passet, samt att jag testade att vara rörligare själv och springa mer. Nu var porten ca 2-8 och det roliga var att se hur mkt som lossnat under de vilodagarna han fått. Den svåra ingången var nu inte alls svår längre! Nästa gång vi tränar tänker jag sätta upp 2 portar, men innan dess ska han få 1-2 vilodagar emellan. Kanske jag kan få med mig pinnar & testa i ridhuset på söndag om vädret gör vägen dit farbar. Vore bra med både en ny plats och ett bättre underlag att träna på. (Om det går att få ner pinnarna där insåg jag just!?)

Så här såg Flynns 3:e slalompass ut:

Nytt år igen! Dags för en liten tillbakablick på vad som hände under 2010:

JANUARI:

Världens Bästa Valp, Strandängens Flynn, flyttar hem till mig! Vi åkte ner till Susanne i Skåne och hämtade hem honom och coolare valp att klara av en så lång resa har jag aldrig stött på. Jag hade ju bara sett Flynn på film & foton innan leveransdagen så det var mkt spänd förväntan. Och vet ni vad! Flynn gillade mig INTE!   (Men han gillade alla de andra valpköparna som var där, inklusive Krille!) Det höll dock bara i sig tills vi skulle åka, så snart jag lyfte upp honom i mitt knä o satte mig i bilen så bestämde han sig för at OK, detta är nog min matte ändå, och från det ögonblicket har jag varit rent larvigt förälskad i honom.   

Övrigt: jag höll kurs på Norrköping Hundcenter & Flynn var med och skötte sig strålande så liten han var!

FEBRUARI:

Nästa valp flyttar in! Krilles lille huligan, Kronvallaren Race, kommer till Södertorpet! Han och Flynn blev snabbt goda vänner och hade mkt roligt även om de skillde (och gör så än) mkt i storlek.

I februari får Flynn, 10 veckor gammal, träffa får för första gången och han visar direkt att han vet att han ska bli vallhund när han blir stor:

MARS:

I mars tar jag det tunga beslutet att min älskade Birka ska få somna in 12,5 år gammal. Drottningen av Södertorpet lämnar ett stort tomrum efter sig som känts till och från under hela 2010. Här är lite av allt vi gjorde under Loppans långa liv:

 I mars drog efter den seega vintern en massa kurser igång; valpkurser, fortsättningskurser, agility, tävlingslydnad och ny tränarutbildning. Valparna växer och tränar.

APRIL:

Kommer äntligen iväg till andra träffen på agilitytränarutbildningen hos Fanny & Thomas. Jobbar bla med running på Fonzie och det såg då ut så här:

Övrigt: startar upp en tränarutbildning på Köpings BK och avslutar en annan tränarutbildning (som löpt över vinterhalvåret). Kurserna rullar på och träningen likaså.

MAJ:

Tävlar agility två dagar på raken med Fonzie i Västerås och första dagen vinner han i agilityklass I (första pinnen) och nästa dag vinner han i hoppklass I och tar sin tredje & sista pinne i den klassen! Känns som vi verkligen är på G! MEN bara tre dagar efter tävlingen så trillar Fonzie från balansbommen under ett träningspass (jag tror iallafall att det är då skadan uppkommer) och han skadar sig så pass att det blir vila hela maj & nästan hela juni.   Får ställa in flera tävlingar både i agility & i vallning. Tur att man har valparna att trösta sig med! I maj lärde sig Race bla detta söta trick:

JUNI:

I juni deltar jag & Arvid på Silverstaven, en lagtävling i vallning. Mycket roligt även om Sörmlandslaget tyvärr inte lyckades vinna detta år. Tränar en del vallning med Arvid men får pga hans ben hålla nere passen rätt mkt.  Fonzie är tack och lov bra nog att kunna vara med på agilitytränarträffen där även Flynn får träna en del. På jobbfronten är jag inhyrd som instruktör hos Klickerklok på deras valpläger och även här hemma blir det bla valpläger, agilityläger och olika temadagar i lydnad. Månaden juni får illustreras av Arvid som här utför ett litet trick:

JULI:

Äntligen lite tävlande igen! I den mest extrema hettan tävlar jag vallning först 4 dagar på raken på Eknäs, sedan i Sparreholm i nästan samma hetta. Fonzie fick prova att köra en IK I:a från stolpen och det gick fint, 84p och kom 6:a. Provar en IK II men den blev för svår när han inte hörde mig. Arvid sköter sig bra även om det märks att vi inte kan träna nog för att kunna konkurera. Så här såg ett av träningspassen ut under juli:

I juli åker Fonzie med Fanny & tävlar i Fagersta, kommer 3:a och tar sin 1:a pinne i hoppklass II! Jag & Fanny åker till Gotland i slutet av månaden men där hade jag stolpe ut hela tiden, som bäst 5:a i hoppklass II blev jag men tyvärr ej nollat lopp. Av någon anledning börjar jag nu bli jättenervös när jag ska tävla och det strular till det för mig hela hösten.

AUGUSTI:

Startar Arvid 2 ggr i IK II men får bryta. Hans dåliga ben visar sig bli allt sämre och jag tvingas inse att jag måste pensionera honom. Ett mycket hårt beslut för mig som gör att jag hamnar mkt under isen. Fonzie & jag tävlar agility i Dalarna, fortsatt stolpe ut med som bäst en 4:e placering i agility 1 men åter igen med 5 fel... Man får gå ut och leka med hundarna för att pigga upp sig:

SEPTEMBER:

Bestämmer mig för att träna om Fonzies running till 2 på 2 av efter att ha sett hur hans svårigheter med avståndsbedömningen fått honom att ibland krascha in i hindret efter bommen och ibland missa nedfarten pga att han redan då började förbereda sig för nästa hinder. Jag har brottats med Fonzies "klumpighet" hela hans agilityträning, i perioder blir det bättre men trots mitt arbete med hoppteknik så är han den hund av de jag haft som har svårast att läsa avstånd rätt. För att se om ett stopp skulle hjälpa honom med detta tränade jag i september om kontaktfälten. Så här såg hans andra pass ut:

De nya KF testades efter bara 2 veckor på Kumlas tävling. Tyvärr åter igen stolpe ut i alla klasser, Fonzies tider hade gett oss pinnar med råge men det förargliga 5:an fortsatte att förfölja oss! Så här såg agilityloppen ut:

OKTOBER:

Äntligen har både jag & Krille gemensam semester!!! Vi åker först till Gotland där Fog & Fonzie tävlar vallning på kvicka får på en svår tävlingsplats. Fog fick inte riktigt till det i IK II men Fonzie går i IK I riktigt bra trots svårigheterna och vinner andra dagens tävling på 88p och blir också den enda hund som tar 1:a pris i IK I under tävlingehelgen! Duktiga Fonzie!

Vi semestrar några dagar hos min bror i Guldrupe och åker runt lite, bla till Fårö som jag inte besökt tidigare. Otroligt vackert och mäktigt!

Sedan drar vi vidare till Skåne för en valpträff hos Susanne (kennel Strandängens). Med på träffen är alla syskonen utom en hane, jättekul att se de andra! Dessutom får jag se en morbror och en halvbror till Flynn och jag inser att vissa släktdrag är väldigt framträdande både i utseende och i sättet. Vänliga, coola hundar med mycket arbetslust. Alla hundarna utvecklas mkt under de dagarna i är i Skåne och alla finns filmade på min youtubekanal: http://www.youtube.com/user/arvidfonzie Här kommer ett smakprov på det jobb som Fog fick göra:

Och så här såg Flynn ut när han tränade, 10 månader gammal:

 Och Race!

NOVEMBER:

Jag jobbade på Mälarmårdens tävling (VP & IK I) med att hjälpa till i djurhanteringen och att ställa ut. Hade sån tur att jag kom med på en reservplats med Fonzie i IK I (fick veta det vid lunchtid halvvägs in i tävlingen!) och vi gick in och knep en 2:a placering med 89p! Mycket nöjd med honom!

Direkt efter tävlingen åkte vi till Lekeberga för att gå kurs för Jo-Agnar Hansen i tre dagar. Jag gick bara med Flynn & Krille växlade mellan Race & Fog. Mycket bra tips & tankar fick vi med oss och Flynn fick mkt fina omdömen.

Helgen därpå var jag skrivare två dagar när Sörmlands VK hade tävlingar (VP, IK I IK II), jag han starta Fonzie i IK I men denna gång tog tiden slut innan vi hunnit dela (jag var otaktiskt & insåg inte hur tight tiden var satt), trots att vi missade både delningen & fållan räckte våra poäng till en 5:a placering. Det blev årets sista start för oss.

Flynn fyllde 1 år i november och jag bjöd in alla som ville komma på kalas! Tyvärr sammanföll det med en mindre snöstorm så några tvingades tacka nej men Flynn blev mkt firad & bortskämd!   

Flynn med några av sina presenter!

Det blev mest träning inomhus eftersom kylan & snön kom så tidigt i år. Men man kan ju göra mkt inne också, tex träna stadga:

DECEMBER:

En månad som mest gått åt till att skotta undan snö känns det som! Jag åkte upp och tittade på NM i lydnad (lördagen) och jag åkte på flera ridhusträningar i lydnad & agility med Fonzie & Flynn. Men mest har jag längtat efter att det ska bli ljusare på kvällarna igen och så småningom vår! Jag är ingen vintermänniska och denna höst/vinter har jag varit mer sliten, trött, sjuk och deppad än på väldigt läng. Bitvis så illa att jag varken velat träna hundarna eller orkat träffa folk. Jag hoppas det vänder men tar en dag i taget och förväntar mig just nu inga stordåd i den egna träningen (hålla kurser & instruera har fungerat då instruktörsrollen på något sätt är något helt annat än att träna själv). När det var som värst började jag gråta av blotta tanken på allt jag inte orkade/klarade av att göra, eller när jag läste på folks hemsidor/bloggar hur ambitiösa och aktiva alla tycktes vara. Räddningen har som alltid varit hundarna -och bra filmer, bra böcker & bästa Krille.

En som bidragit stort till att vända dåliga dagar till bra dagar är Flynn, man blir glad av att träna en hund som honom! Nu när han är 13 månader har han fått starta upp slalomträningen och gjorde idag sitt tredje pass. Om jag hinner kommer det ut en film på det så småningom.

Ikväll kommer några goda vänner över och vi ska äta gott och ha roligt! Ser fram emot det och att det snart är ett nytt år!