Mycket har hänt sen sist! Tar en snabbuppdatering lite hipp som happ som det poppar upp i hjärnan:

VALLNING -Jag & Flynn och Krille & Race har börjat på en vallhundskurs på Agdala för Stefan Engström. Stefan har ungefär 100 ggr undrat varför vi går en grundkurs, men jag tycker att det har varit jättebra hitills: alltid nyttigt att ha någon utifrån som kan titta på både mig & hunden (särskilt när man som jag tränar helt ensam 99% av tiden...) och dessutom nyttigt att se fler unga hundar och få idéer och tankar om hur unghundsträningen kan läggas upp. En trevlig grupp förare & hundar & Stefan är defintivt en av de bättre pedagogerna bland de lokalklubbsintruktörer jag träffat på! Rekomenderas!

FÅR -Bästa Anneli har lånat ut några tackor till oss och efter att ha slitit som ett djur några dagar med att slå i stolp & laga stängsel fick jag hagen klar precis tills fåren anlände. Det är en hage jag vallat i för några år sedan, ett gravfält från järnåldern och med en runsten i och allt! Starkt kuperad hage och klurig terräng som är tungsprungen men utvecklande för hundarna! Känns kalas att kunna träna ofta nu!   En del av hagen.
  

    Den snygga runstenen i hagen! Texten lyder "Sigrid lät resa denna sten efter Sven, sin make. Han ofta seglat med dyrbar knarr till Semgallen om Domenäs." (semgallen = landet söder om Rigabukten. Knarr= vikingarnas rymliga havsgående skepp. )

 
Flynn ovan & Fog nedan illustrerar hur långa tungor hundarna får av att valla i Mervallahagen :-)

AGILITY -Flynns träning har tagit sig fint! Ikväll ska vi åka på vår första träningstävling (på Södertälje BK), det får bli en första liten check på hur bra han klarar av andra hinder än mina egna & hur vi fixar själva tävlingssituationen. Ska bli roligt! Vi är långt ifrån klara med slalomen men så här ser den ut nu:

Jag filmade även lite kombinationsträning med Flynn:

Och en film på Fonzies slalomträning!

LYDNAD -Är den mest eftersatta grenen här hemma får jag erkänna... Men vi har startat upp en tävlingsgrupp nyligen så det ska nog bli fart på det med nu framöver!

Tja, det var lite sen sist :-)

Äntligen börjar vi vara igång igen med agilityträningen! Det känns att både jag & Fonzie är lite ringrostiga efter vintern och att vi bägge behöver få bättre kondis dessutom... Jag har börjat köra hoppteknikövningar, hunnit med något pass i dubbelboxen, och så har vi börjat fräscha upp mionnet av kontaktfälten. Så här såg Fonzies stopp på a-hindret ut för ett par dagar sedan:  

Jag filmade också lite av de hoppteknikövningarna som jag körde. Insåg när jag tittade på filmen att hundarna, ffa Flynn, var rätt trötta. De hoppade bättre & hade mer klipp i benen dagen innan. Jag kände själv att jag var stum & tung i benen efter att vi börjat cykla, träna mer & valla mer! Jaja, bara att kämpa vidare.

Flynn har äntligen fått återuppta slalomträningen som vi påbörjade i vintras! Så här såg det ut när vi startade upp träningen igen! (Självklart ska hunden inte få vanan att gå tillbaka genom slalomen när det blir fel = slarvig hundtränare! Men håll med om att det ser lite coolt ut när det blir fel, jag gör ett omedvetet framförbyte & Flynn tar slalomen från andra hållet -rätt!)

Men allt är ju inte bara träning, ibland ser det ut så här hemma också:

Igår åkte jag & en klubbkompis (Elisabet med Sati) och tävlade i Karlstad. Japp, 3 timmar enkel resa för att tillbringa dagen i ett kallt ridhus, visst är hundfolk normala!?   Ridhuset var mkt riktigt kallt, läktaren var bitvis snorhal, men i övrigt -ett toppenarrangemang av Karlstad BK! Har sällan varit på en tävling där allt flutit på så snabbt, både ombyggnationer av banorna, banvandringar och resultatredovisningar gick tokfort! Resultaten kunde man följa live uppe i cafeterian (som var varm & med mkt humana priser!) medan man kunde blicka ut över tävlingsbanan! Coolt!

Fonz var anmäld till två hoppklass 2-lopp. Första loppet hade jag svårt att hitta rätt fokus och när han rev ett hinder gjorde jag precis det som jag inte tänkt göra -nämligen tappade fokus, la av och vips hade vi inget samarbete, Fonz chansade och vi fick fler fel & sen en disk. Kändes så surt att jag inte kunde sköta min del av dealen!

Vid andra hopploppets uppvärmning tittade jag på min fantastiska hund (som varit så cool i denna stimmiga, galna miljö) och påmindes om varför jag var där -för att Fonz tycker detta är SKITKUL och roligast har vi när vi jobbar som ett team! Så, med ett helt annat fokus & annan känsla i kroppen gick jag ut till det som jag tyckte var en mkt knixig start och gissa, vi satte inte bara den utan fick till ett riktigt bra lopp, hade marginalerna på vår sida och Fonz touchade inte ens bommarna. Nollade i mål och placerade oss som 2:a av 38 startande i klassen! Därmed var Fonzies andra pinne i hoppklass II bärgad!

Nu längtar vi till våren & bättre träningsmöjligheter -och fler roliga tävlingar.

På snart sagt var och varannan hemsida/blogg kan man läsa om mål. Vilka mål folk önskar uppnå på lång sikt, vilka mål de vill uppnå detta året, vilka mål de vill uppnå innan sommaren osv. Jag har själv ett antal gånger börjat sätta upp tydliga resultatmål, si och så långt vill jag ha kommit innan året tagit slut eller att vi ska ha tävlat inom ett visst datum, eller fixat en uppflyttning till en viss tävling etc. Jag har provat att ha dem offentliga (utskrivna på hemsidan) och jag har provat att ha dem hemliga (inte ens träningskompisarna har fått veta dem) Men... så snart som jag satt mina mål har en enda sak hänt -min motivation & träningsglädje har ersatts av precis det motsatta -prestationsångest! Ofta så mkt att jag vips upptäcker att jag skjuter upp träningspass, eller "råkar" träna på andra saker än de jag borde träna på för att nå målen, eller så tränar jag på "rätt" saker men blir en våldsamt mycket sämre tränare! Summa sumarum, träningspassen som borde vara dagens kick & höjdpunkt, är plötsligt inte alls roliga längre.  

Ja när det varit som värst tycker jag att hela min relation till mina hundar faktiskt har försämrats. När jag tänker som mest på resultatmål, det är de gångerna som mina hundar går ifrån att vara de underbara, världsbästa kompisarna som de är och istället glider över mer till att bli "bara hundar". Med det menar jag att jag ibland försökt anamma en mer professionell inställning till dem, ställa mig vid sidan om, se kritiskt på dem och ställa mig frågan: är det här hunden som kan ta mig dit jag vill? Om inte, ska den här hunden vara kvar i mitt hem (man kan inte ha hur många hundar som helst -om de ska ha ett sådant hundliv som jag tycker de förtjänar- så let´s face it, man har bara ett visst antal "platser" att fylla och då kommer hunden som inte fungerar så bra att ta upp en plats som kanske en mycket mer lämpad hund kunde haft!)? Jag säger inte att ett sådant synsätt är fel (varken för hund eller förare) men även om jag ibland skulle önska att jag själv var mera krass i min inställning till hundarna så får jag nog efter alla dessa år inse att nej, jag är inte sån. Har hunden och jag en tight relation, har vi kul ihop och älskar jag dem, ja då blir de kvar här hemma även om resultaten kanske hade blivit högre med en annan individ.

Därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig att omplacera en hund som inte fungerar i vårt hem (det har vi gjort) eller som jag inte får rätt relation med, i bägge fallen är jag övertygad om att både hunden och jag mår mycket bättre av att gå skillda vägar. Man ska inte tro, att man själv är den enda rätta ägaren för en specifik hund!

Så, efter mycket brottandes med mina egna tankar nu när jag har en ung, lovande hund i hemmet ("jag BORDE verkligen sätta mål!", "alla som tar sig någon stans har mycket tydliga målbilder", "är jag inte bara feg & lat om jag inte sätter några mål?" osv..) så har jag bestämt mig för att nej, det kommer jag inte göra. Inga långsiktiga mål och ffa inga resultatmål. Mitt fokus ska ligga på att göra de enskilda träningspassen till de roligaste stunderna i min & hundarnas samvaro, för jag vet att när jag fokuserar på att bara ha riktigt jäkla kul i träningen, det är då som jag lyckas bli den tränare jag vill vara och som hundarna förtjänar -skärpt, fokuserad, duktig, engagerad och kan överföra känslan av DU KAN ALLT till min hund! Det är då jag får snabbast resultat, övningarna känns roligt utmanande och både jag & hunden får energi av vår träning. Så om att inte sätta mål kan kallas för et mål, blir definitionen: fullt fokus på det enskilda träningspasset men inte falla i fällan att låta långsiktiga mål förstöra resan!

Idag hittade jag en mening i en bok som jag just nu läser som jag blev så glad åt:

"Frågan du bör ställa dig är inte "vad vill jag?" eller "vad är mina mål" utan "vad tycker jag är spännande?" -Timothy Ferriss.

En som bloggat klokt & intressant om detta med mål, är Race uppfödare Heidi Billkvam (NM, EM, VM i lydnad och numera i landslaget i vallning!). Heidi påstår själv att hon aldrig satt upp långsiktiga mål utan valt att fokusera hårt på det enskilda träningspasset och på vart hon är just nu i träningen. Här hittar ni en del av hennes tankar kring mål & träning:

 http://kronbacken.bloggagratis.se/2010/01/28/2466713-mal-ambisjoner-kul-kan-alt-kombineres/

Så, om mål (ffa så kallade "smarta" mål = specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidssatta) gör att du får en kick, att det får din träning att kännas roligare, att du utvecklas och att du och hunden tar fram det bästa i varandra, så sätt igång, sätt mål!

Men om du liksom jag känner att mål lätt glider över till att bli en belastning istället för en inspiration och hjälp -skippa dem!

Underlaget kändes OK på planen så jag påbörjade Projekt Hoppteknik idag. Jag tänker först bara gå igenom alla de olika övningar jag känner till för att se hur Fonzie (och Flynn!) löser dem idag och sedan ska jag försöka sätta en träningsplan efter det. Dagens övningar fick bli följande:

"Straight line equal distance grid with height" -5 hopphinder på en rak linje med 6-7 fots mellanrum. Nr 1, 3 och 5 är bara till för att styra hundens steg och har ingen höjd alls, nr 2 & 4 är det höjd på (upp till tävlingshöjd). För Fonzie var hopphindren uppe på tävlingshöjd i denna övning och för Flynn satte jag dem lägre.

"Progressive grid" -5 hopphinder på rak linje med successivt ökande avstånd mellan dem. Jag satte hindren på 6-7-8-9 fots avstånd. Tanken är att hunden ska studshoppa och länga sprången i takt med att avstånden ökar. Mkt låg höjd på hindren. Både Flynn & Fonzie tog den fint men Flynn skulle nog egentligen haft en större ökning mellan hindren för att verkligen länga sig eftersom hans steglängd är så mkt större än Fonzies.

Och så till sist blev det en som jag inte vet om den har ett eget namn, en övning med en oxer -4 hinder på rak linje, hinder nr 1, 3 och 5 är låga (25 cm), hinder nr 2 är en oxer på 40-45 cm. Avstånd jag satte mellan hindren var 7-9-9. Flynn var överambitiös första gången och laddade på massor över oxern i längd, men sen läste han den bra. Fonzie tog den fint!

Alla övningarna fick de göra bara 3-4 ggr sedan bytte jag hund så de fick vilopauser ofta. Eftersom man som förare inte anstränger sig nämnvärt vid hopptekniken så är det lätt att man kör för mkt! Bra att ha två hundar så man kan växla och är man själv blir det dessutom längre pauser mellan övningarna när hindren ska flyttas & höjderna ska ställas om.

Inomhus idag fick jag vad som kändes som ett genombrott i passivitetsträningen (Flynn vilar i bur när jag tränar Race). Inga skall, några nedtonade pip och långa stunder då han var riktigt lugn! Kunde ligga och gnaga på sitt ben eller bara ligga ner och se lugn ut bitvis när jag tränade bara någon/några meter ifrån. Härligt om det är på väg att ge sig! Race fick öva ingångar, fritt följ, gripa & hålla föremål, nosduttar och en liten shejpinglek mot en pall.

I övrigt har jag börjat renskriva anteckningar om hoppteknik och olika dubbelboxövningar på A5-papper och börjat laminera dessa så man lätt ska kunna ha övningarna med sig ut, utan att ha blöta/smutsiga papper som dessutom brukar vilja blås bort! Tror det kommer bli smidigare så!

Idag tävlade jag & Fonzie agility på Kistamässan. Det var inomhusdebut för Fonzie och efter att jag kvällen innan fått en lång & mkt målande beskrivning från en annan agilitytävlande hur hal mattan på Kistamässan är ("Den absolut värsta mattan jag tävlat på"), så var jag onekligen rätt nyfiken på hur Fonzie skulle klara av att springa och ffa hoppa på det underlaget. Skulle det bli Bambi på hal is eller skulle han vara klok nog att ta det lite lugnare och försiktigare om fästet var dåligt? (Jag får erkänna att jag också undrade om jag själv skulle trilla och slå mig!)

Vi skulle starta i två lopp (bägge var hoppklass II) och bägge banorna var roliga och trevliga tyckte jag. Underlaget var hur bra som helst att springa på -för föraren! Många av hundarna däremot halkade och fick ingen riktig fart. När Fonzie sprang hörde jag varje steg han tog och det kändes som han fick in dubbla antalet steg men bara halva farten mot vad han brukar! Jag hann vips med på ett sätt som jag sällan känner att jag gör vilket både gjorde en del handling enklare samtidigt som en del kändes lite konstigare när jag fick bromsa upp. Jag hade innan starten tänkt att jag ska ge honom tid vid hopphindren i de svårare passagerna, inte försöka sticka ifrån och låta honom jaga mig utan ta det med ro och försöka att ge honom bästa förutsättningarna att fokusera bara på att klara av underlaget och läsa avstånden utan att behöva hålla så mkt koll på mig samtidigt. Jag var tex still mer vid svängarna än jag brukar. Bitvis löste han det också fint tycker jag och jag gillade hans attityd och följsamhet trots underlaget.

Men tyvärr petade Fonzie ner två bommar i första loppet (och diskade sig sedan då han tolkade ett framförbyte fel efter en knepig utgång ur en tunnel) och i andra loppet rev han 1:a hindret och senare ett till i mitten av banan.

Suck. Det har börjat kännas som om vi förföljs av dessa rivningar. Det är helt klart den största risken för att vi ska tappa nollan (om jag inte styr fel) -att han petar ner en eller ett par bommar under loppen. Jag kan ärligt säga att jag förstår inte varför han har så svårt att hoppa. Han skulle självklart kunna tränas mycket mer i hoppteknik, men han har iallafall långt mer sådana övningar bakom sig än den genomsnittlige agilityhunden har vågar jag påstå (långt mer än många av de som går runt felfritt på samma banor!), han är i fin fysisk form, han är inte extremt byggd eller har dåliga rörelser (han kan hoppa mkt fint), han är inte heller överdrivet galen och bara kastar sig över hoppen som annars brukar vara varför en BC river. Så varför? Jag har inte haft någon hund som haft de här problemen tidigare, både Birka & Tweed rev mkt sällan, fick de fel så var det till största delen min handling eller att deras KF var för dåliga, inte rivningar. Så det här känns som ett helt nytt och rätt obegripligt problem för mig. Och frustrerande!

Jag var inte kvar tills resultaten var klara i andra klassen, men tiden Fonzie gick in på tror jag skulle ha räckt till en placering om han varit felfri. Så hade vi det i en massa lopp förra året; bra tider men ständigt något fel och det har nästan alltid varit rivningar! Det är lätt att börja misströsta för det är inte kul att stå och stampa på samma ställe, se hundar som jag tycker egentligen har mycket sämre förutsättningar hanka sig igenom och ta pinnar och flyttas upp -och själv inte känna att jag verkligen vet vad jag kan göra för att lösa problemet! Andra saker känner jag att jag har bättre grepp om hur jag kan gå till väga för att förbättra, men dessa rivningar känns så svåra att verkligen få ordning på. Nu ligger de ständigt i bakhuvudet på mig när jag tränar banor eller när jag tävlar och det är påfrestande. Man kan lite tillspetsat säga att jag gått ifrån att när jag tittar på tävlingskalendern se potentiella pinnar & uppflyttningar, till att se många fallna bommar.

Efter tävlingen idag tänkte jag igenom detta med rivningarna. Både vad jag kan göra för att förbättra våra chanser och vad jag kan göra för att ändra min inställning till det hela. Min plan nu är att Fonzie måste få mkt mera hoppteknikträning men vi behöver också köra mkt mera banor. Jag hoppas att kunna ge honom både bättre teknik och större rutin genom det. Men jag behöver också hitta helt andra mål och en anna motivation till tävlandet än att jaga efter pinnar om jag ska fortsätta att uppskatta att tävla. Mitt mål där, som jag inser inte kommer vara lätt för mig att fokusera mot alla dagar, är att jag ska bara fokusera på min handling och hitta utmaningar i hur bra jag löser banorna, helt utan att bry mig om ifall  Fonzie river eller ej. Målet ska vara att jag ska hitta lösningar jag känner mig nöjd med vid banvandringen, hålla mig till min plan i loppet, springa banan så som jag vill lösa den och jobba på timingen i byten och placeringar och sätter jag allt det så ska jag fira oavsett om Fonzie rivit några hopp eller ej. (Det kan låta som ett enkelt mål, men jag vet hur jag kommer få jobba med min inställning för att inte gnissla tänder av ett JAG VILL OCKSÅ varje gång jag ser en hund gå förbi oss i prislistan...)

Kanske kommer Fonzie alltid vara en hund som river mycket eller iallafall river ofta. Det kanske innebär att jag kommer att få tävla både mer, oftare och längre än vad man borde behöva i varje klass. Men om jag kan lyckas bli bekväm med den tanken och kan lägga krutet på att bara fokusera på min uppgift och utvärdera loppen bara utifrån vad jag presterat oavsett om Fonzie rivit eller ej, då borde vi illafall ha en bra chans de gångerna då bommarna magiskt nog ligger kvar!

Alternativet vore att ge upp och sluta tävla med Fonzie, men det skulle nog i så fall säga mer om min kapacitet att hantera motgångar än Fonzies kapacitet att hoppa, och så kan vi inte ha det!

Jag kom tyvärr inte iväg till ridhusträningen igår men idag fick Flynn sitt 4:e träningspass med slalom och jag hade bestämt mig för att sätta upp 2 portar idag. Den första, gamla porten satt fastfrusen så tyvärr innebar det att jag hade gott om utrymme på den ena sidan av slalomen och ganska tight på den andra sidan. Gissa vilken som blev svårast. Jag är ändå mkt nöjd med hur Flynn klarade av den nya uppgiften och ffa är jag supernöjd med hans attityd vid ett fel, han tappar inte tempo eller intresse utan provar bara glatt igen! Mycket viktigt att en hund tål att felas (=gå miste om sin belöning) och att den efter ett fel allra helst anstränger sig lite hårdare.

Så här såg det ut idag:

Jag tyckte att portarna sattes lika men jag insåg efter ett tag att sista porten var mer öppen än den första. Idealiskt sett hade det varit precis tvärt om för at underlätta ingången, men så blir det när man får banka ner pinnarna lite på måfå!

Nästa pass tänker jag försöka ge lika mkt utrymme på bägge sidorna och så får vi se om jag ska stänga portarna lite mer, jag tror att jag vill göra det innan jag flyttar dem närmare ihop. Precis som tidigare ska han få någon vilodag emellan. Kanske får han köra på onsdag.

Så var det nytt år! Nyårsafton förlöpte lugnt & trevligt här hemma med att ett par goda vänner kom över, vi åt gott, drack lite, pratade hund & spelade spel. För ovanlighetens skull var det en del fyrverkerier hos grannarna men hundarna brydde sig inte. Skönt! Ikväll ska vi iväg på middag hos ett par andra vänner och då kommer jag dessutom att träffa en liten 8-veckors bordercollievalp som Flynn väl kan sägas vara halv-morbror till (Flynns mamma är den valpens mormor). Ska bli så roligt att se henne!

Tidigare igår så fick Flynn sitt tredje träningspass med slalom. Jag gjorde som jag tänkt: gav honom mer utrymme på den sidan han hade svårt för förra passet, samt att jag testade att vara rörligare själv och springa mer. Nu var porten ca 2-8 och det roliga var att se hur mkt som lossnat under de vilodagarna han fått. Den svåra ingången var nu inte alls svår längre! Nästa gång vi tränar tänker jag sätta upp 2 portar, men innan dess ska han få 1-2 vilodagar emellan. Kanske jag kan få med mig pinnar & testa i ridhuset på söndag om vädret gör vägen dit farbar. Vore bra med både en ny plats och ett bättre underlag att träna på. (Om det går att få ner pinnarna där insåg jag just!?)

Så här såg Flynns 3:e slalompass ut: