Busväder idag med blåst & snödrev men det märks ju inte om man tränar innomhus! Eller nästan inte iallafall, det blev lite kyligt på slutet i fårhuset. Tog med Flynn, Race & Fog idag också och körde ett par pass var med dem med ungefär samma upplägg som igår. Roligt att se hur en del saker som igår var svåra vips tycktes fallit på plats efter nattens vila! Jag tog upp iPhonen men fick inse att varken ljus eller fokus blev så bra när jag försökte filma & träna samtidigt, bara att lägga ner dokumentationen och satsa på träningen istället. Vallning är en mental utmaning både för hund och förare haha!

Idag har jag skickat in en anmälan för mig & Flynn till Obedience Rules 2011, fem dagar proppfulla med lydnadsträning & seminarier första veckan i augusti! Jag hoppas vi kommer med men besked om det får vi inte förrän i början av mars. Håll tummarna!

Två andra lydnadsinspirerade anmälningar har jag också gjort; en ansökan om att gå som åhörare på en tvådagarskurs med Anne Dahlin i mars (återstår också att se om jag kom med där) och så har jag & Flynn anmält oss till SHK:s landslagsuttagning 2011. Det blir träningar & träffar under vår/sommar och uttagning till laget senare i augusti. Själva landskampen är i september och går i Morokulien, bara namnet gör ju att vi måste ta oss dit! (Namnet kommer sig av det norska ordet moro och det svenska ordet kul som har samma betydelse; moro & kul i en = moro-kul-i-en. Namnet uppfanns av Bertil Perrolf.)

Jag har äntligen fått tummen ur och bokat in rabiesvaccinering för alla hundarna. På måndag ska de få sin första spruta och sedan ytterligare en om en månad. Så får vi hålla tummarna att de alla får tillräckligt med antikroppar! I så fall blir det kanske en tripp till Danmark senare i sommar. Arvid stackaren måste dessutom chippas för reglerna ändras i juli så vanlig tatuering gills inte längre. Jag ser det som att vi ska uppgradera honom till version 2001:01 och hopas att den versionen ska vara bugfri!

På snart sagt var och varannan hemsida/blogg kan man läsa om mål. Vilka mål folk önskar uppnå på lång sikt, vilka mål de vill uppnå detta året, vilka mål de vill uppnå innan sommaren osv. Jag har själv ett antal gånger börjat sätta upp tydliga resultatmål, si och så långt vill jag ha kommit innan året tagit slut eller att vi ska ha tävlat inom ett visst datum, eller fixat en uppflyttning till en viss tävling etc. Jag har provat att ha dem offentliga (utskrivna på hemsidan) och jag har provat att ha dem hemliga (inte ens träningskompisarna har fått veta dem) Men... så snart som jag satt mina mål har en enda sak hänt -min motivation & träningsglädje har ersatts av precis det motsatta -prestationsångest! Ofta så mkt att jag vips upptäcker att jag skjuter upp träningspass, eller "råkar" träna på andra saker än de jag borde träna på för att nå målen, eller så tränar jag på "rätt" saker men blir en våldsamt mycket sämre tränare! Summa sumarum, träningspassen som borde vara dagens kick & höjdpunkt, är plötsligt inte alls roliga längre.  

Ja när det varit som värst tycker jag att hela min relation till mina hundar faktiskt har försämrats. När jag tänker som mest på resultatmål, det är de gångerna som mina hundar går ifrån att vara de underbara, världsbästa kompisarna som de är och istället glider över mer till att bli "bara hundar". Med det menar jag att jag ibland försökt anamma en mer professionell inställning till dem, ställa mig vid sidan om, se kritiskt på dem och ställa mig frågan: är det här hunden som kan ta mig dit jag vill? Om inte, ska den här hunden vara kvar i mitt hem (man kan inte ha hur många hundar som helst -om de ska ha ett sådant hundliv som jag tycker de förtjänar- så let´s face it, man har bara ett visst antal "platser" att fylla och då kommer hunden som inte fungerar så bra att ta upp en plats som kanske en mycket mer lämpad hund kunde haft!)? Jag säger inte att ett sådant synsätt är fel (varken för hund eller förare) men även om jag ibland skulle önska att jag själv var mera krass i min inställning till hundarna så får jag nog efter alla dessa år inse att nej, jag är inte sån. Har hunden och jag en tight relation, har vi kul ihop och älskar jag dem, ja då blir de kvar här hemma även om resultaten kanske hade blivit högre med en annan individ.

Därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig att omplacera en hund som inte fungerar i vårt hem (det har vi gjort) eller som jag inte får rätt relation med, i bägge fallen är jag övertygad om att både hunden och jag mår mycket bättre av att gå skillda vägar. Man ska inte tro, att man själv är den enda rätta ägaren för en specifik hund!

Så, efter mycket brottandes med mina egna tankar nu när jag har en ung, lovande hund i hemmet ("jag BORDE verkligen sätta mål!", "alla som tar sig någon stans har mycket tydliga målbilder", "är jag inte bara feg & lat om jag inte sätter några mål?" osv..) så har jag bestämt mig för att nej, det kommer jag inte göra. Inga långsiktiga mål och ffa inga resultatmål. Mitt fokus ska ligga på att göra de enskilda träningspassen till de roligaste stunderna i min & hundarnas samvaro, för jag vet att när jag fokuserar på att bara ha riktigt jäkla kul i träningen, det är då som jag lyckas bli den tränare jag vill vara och som hundarna förtjänar -skärpt, fokuserad, duktig, engagerad och kan överföra känslan av DU KAN ALLT till min hund! Det är då jag får snabbast resultat, övningarna känns roligt utmanande och både jag & hunden får energi av vår träning. Så om att inte sätta mål kan kallas för et mål, blir definitionen: fullt fokus på det enskilda träningspasset men inte falla i fällan att låta långsiktiga mål förstöra resan!

Idag hittade jag en mening i en bok som jag just nu läser som jag blev så glad åt:

"Frågan du bör ställa dig är inte "vad vill jag?" eller "vad är mina mål" utan "vad tycker jag är spännande?" -Timothy Ferriss.

En som bloggat klokt & intressant om detta med mål, är Race uppfödare Heidi Billkvam (NM, EM, VM i lydnad och numera i landslaget i vallning!). Heidi påstår själv att hon aldrig satt upp långsiktiga mål utan valt att fokusera hårt på det enskilda träningspasset och på vart hon är just nu i träningen. Här hittar ni en del av hennes tankar kring mål & träning:

 http://kronbacken.bloggagratis.se/2010/01/28/2466713-mal-ambisjoner-kul-kan-alt-kombineres/

Så, om mål (ffa så kallade "smarta" mål = specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidssatta) gör att du får en kick, att det får din träning att kännas roligare, att du utvecklas och att du och hunden tar fram det bästa i varandra, så sätt igång, sätt mål!

Men om du liksom jag känner att mål lätt glider över till att bli en belastning istället för en inspiration och hjälp -skippa dem!

Nytt år igen! Dags för en liten tillbakablick på vad som hände under 2010:

JANUARI:

Världens Bästa Valp, Strandängens Flynn, flyttar hem till mig! Vi åkte ner till Susanne i Skåne och hämtade hem honom och coolare valp att klara av en så lång resa har jag aldrig stött på. Jag hade ju bara sett Flynn på film & foton innan leveransdagen så det var mkt spänd förväntan. Och vet ni vad! Flynn gillade mig INTE!   (Men han gillade alla de andra valpköparna som var där, inklusive Krille!) Det höll dock bara i sig tills vi skulle åka, så snart jag lyfte upp honom i mitt knä o satte mig i bilen så bestämde han sig för at OK, detta är nog min matte ändå, och från det ögonblicket har jag varit rent larvigt förälskad i honom.   

Övrigt: jag höll kurs på Norrköping Hundcenter & Flynn var med och skötte sig strålande så liten han var!

FEBRUARI:

Nästa valp flyttar in! Krilles lille huligan, Kronvallaren Race, kommer till Södertorpet! Han och Flynn blev snabbt goda vänner och hade mkt roligt även om de skillde (och gör så än) mkt i storlek.

I februari får Flynn, 10 veckor gammal, träffa får för första gången och han visar direkt att han vet att han ska bli vallhund när han blir stor:

MARS:

I mars tar jag det tunga beslutet att min älskade Birka ska få somna in 12,5 år gammal. Drottningen av Södertorpet lämnar ett stort tomrum efter sig som känts till och från under hela 2010. Här är lite av allt vi gjorde under Loppans långa liv:

 I mars drog efter den seega vintern en massa kurser igång; valpkurser, fortsättningskurser, agility, tävlingslydnad och ny tränarutbildning. Valparna växer och tränar.

APRIL:

Kommer äntligen iväg till andra träffen på agilitytränarutbildningen hos Fanny & Thomas. Jobbar bla med running på Fonzie och det såg då ut så här:

Övrigt: startar upp en tränarutbildning på Köpings BK och avslutar en annan tränarutbildning (som löpt över vinterhalvåret). Kurserna rullar på och träningen likaså.

MAJ:

Tävlar agility två dagar på raken med Fonzie i Västerås och första dagen vinner han i agilityklass I (första pinnen) och nästa dag vinner han i hoppklass I och tar sin tredje & sista pinne i den klassen! Känns som vi verkligen är på G! MEN bara tre dagar efter tävlingen så trillar Fonzie från balansbommen under ett träningspass (jag tror iallafall att det är då skadan uppkommer) och han skadar sig så pass att det blir vila hela maj & nästan hela juni.   Får ställa in flera tävlingar både i agility & i vallning. Tur att man har valparna att trösta sig med! I maj lärde sig Race bla detta söta trick:

JUNI:

I juni deltar jag & Arvid på Silverstaven, en lagtävling i vallning. Mycket roligt även om Sörmlandslaget tyvärr inte lyckades vinna detta år. Tränar en del vallning med Arvid men får pga hans ben hålla nere passen rätt mkt.  Fonzie är tack och lov bra nog att kunna vara med på agilitytränarträffen där även Flynn får träna en del. På jobbfronten är jag inhyrd som instruktör hos Klickerklok på deras valpläger och även här hemma blir det bla valpläger, agilityläger och olika temadagar i lydnad. Månaden juni får illustreras av Arvid som här utför ett litet trick:

JULI:

Äntligen lite tävlande igen! I den mest extrema hettan tävlar jag vallning först 4 dagar på raken på Eknäs, sedan i Sparreholm i nästan samma hetta. Fonzie fick prova att köra en IK I:a från stolpen och det gick fint, 84p och kom 6:a. Provar en IK II men den blev för svår när han inte hörde mig. Arvid sköter sig bra även om det märks att vi inte kan träna nog för att kunna konkurera. Så här såg ett av träningspassen ut under juli:

I juli åker Fonzie med Fanny & tävlar i Fagersta, kommer 3:a och tar sin 1:a pinne i hoppklass II! Jag & Fanny åker till Gotland i slutet av månaden men där hade jag stolpe ut hela tiden, som bäst 5:a i hoppklass II blev jag men tyvärr ej nollat lopp. Av någon anledning börjar jag nu bli jättenervös när jag ska tävla och det strular till det för mig hela hösten.

AUGUSTI:

Startar Arvid 2 ggr i IK II men får bryta. Hans dåliga ben visar sig bli allt sämre och jag tvingas inse att jag måste pensionera honom. Ett mycket hårt beslut för mig som gör att jag hamnar mkt under isen. Fonzie & jag tävlar agility i Dalarna, fortsatt stolpe ut med som bäst en 4:e placering i agility 1 men åter igen med 5 fel... Man får gå ut och leka med hundarna för att pigga upp sig:

SEPTEMBER:

Bestämmer mig för att träna om Fonzies running till 2 på 2 av efter att ha sett hur hans svårigheter med avståndsbedömningen fått honom att ibland krascha in i hindret efter bommen och ibland missa nedfarten pga att han redan då började förbereda sig för nästa hinder. Jag har brottats med Fonzies "klumpighet" hela hans agilityträning, i perioder blir det bättre men trots mitt arbete med hoppteknik så är han den hund av de jag haft som har svårast att läsa avstånd rätt. För att se om ett stopp skulle hjälpa honom med detta tränade jag i september om kontaktfälten. Så här såg hans andra pass ut:

De nya KF testades efter bara 2 veckor på Kumlas tävling. Tyvärr åter igen stolpe ut i alla klasser, Fonzies tider hade gett oss pinnar med råge men det förargliga 5:an fortsatte att förfölja oss! Så här såg agilityloppen ut:

OKTOBER:

Äntligen har både jag & Krille gemensam semester!!! Vi åker först till Gotland där Fog & Fonzie tävlar vallning på kvicka får på en svår tävlingsplats. Fog fick inte riktigt till det i IK II men Fonzie går i IK I riktigt bra trots svårigheterna och vinner andra dagens tävling på 88p och blir också den enda hund som tar 1:a pris i IK I under tävlingehelgen! Duktiga Fonzie!

Vi semestrar några dagar hos min bror i Guldrupe och åker runt lite, bla till Fårö som jag inte besökt tidigare. Otroligt vackert och mäktigt!

Sedan drar vi vidare till Skåne för en valpträff hos Susanne (kennel Strandängens). Med på träffen är alla syskonen utom en hane, jättekul att se de andra! Dessutom får jag se en morbror och en halvbror till Flynn och jag inser att vissa släktdrag är väldigt framträdande både i utseende och i sättet. Vänliga, coola hundar med mycket arbetslust. Alla hundarna utvecklas mkt under de dagarna i är i Skåne och alla finns filmade på min youtubekanal: http://www.youtube.com/user/arvidfonzie Här kommer ett smakprov på det jobb som Fog fick göra:

Och så här såg Flynn ut när han tränade, 10 månader gammal:

 Och Race!

NOVEMBER:

Jag jobbade på Mälarmårdens tävling (VP & IK I) med att hjälpa till i djurhanteringen och att ställa ut. Hade sån tur att jag kom med på en reservplats med Fonzie i IK I (fick veta det vid lunchtid halvvägs in i tävlingen!) och vi gick in och knep en 2:a placering med 89p! Mycket nöjd med honom!

Direkt efter tävlingen åkte vi till Lekeberga för att gå kurs för Jo-Agnar Hansen i tre dagar. Jag gick bara med Flynn & Krille växlade mellan Race & Fog. Mycket bra tips & tankar fick vi med oss och Flynn fick mkt fina omdömen.

Helgen därpå var jag skrivare två dagar när Sörmlands VK hade tävlingar (VP, IK I IK II), jag han starta Fonzie i IK I men denna gång tog tiden slut innan vi hunnit dela (jag var otaktiskt & insåg inte hur tight tiden var satt), trots att vi missade både delningen & fållan räckte våra poäng till en 5:a placering. Det blev årets sista start för oss.

Flynn fyllde 1 år i november och jag bjöd in alla som ville komma på kalas! Tyvärr sammanföll det med en mindre snöstorm så några tvingades tacka nej men Flynn blev mkt firad & bortskämd!   

Flynn med några av sina presenter!

Det blev mest träning inomhus eftersom kylan & snön kom så tidigt i år. Men man kan ju göra mkt inne också, tex träna stadga:

DECEMBER:

En månad som mest gått åt till att skotta undan snö känns det som! Jag åkte upp och tittade på NM i lydnad (lördagen) och jag åkte på flera ridhusträningar i lydnad & agility med Fonzie & Flynn. Men mest har jag längtat efter att det ska bli ljusare på kvällarna igen och så småningom vår! Jag är ingen vintermänniska och denna höst/vinter har jag varit mer sliten, trött, sjuk och deppad än på väldigt läng. Bitvis så illa att jag varken velat träna hundarna eller orkat träffa folk. Jag hoppas det vänder men tar en dag i taget och förväntar mig just nu inga stordåd i den egna träningen (hålla kurser & instruera har fungerat då instruktörsrollen på något sätt är något helt annat än att träna själv). När det var som värst började jag gråta av blotta tanken på allt jag inte orkade/klarade av att göra, eller när jag läste på folks hemsidor/bloggar hur ambitiösa och aktiva alla tycktes vara. Räddningen har som alltid varit hundarna -och bra filmer, bra böcker & bästa Krille.

En som bidragit stort till att vända dåliga dagar till bra dagar är Flynn, man blir glad av att träna en hund som honom! Nu när han är 13 månader har han fått starta upp slalomträningen och gjorde idag sitt tredje pass. Om jag hinner kommer det ut en film på det så småningom.

Ikväll kommer några goda vänner över och vi ska äta gott och ha roligt! Ser fram emot det och att det snart är ett nytt år!

I morgon är det julafton! En julklapp som mina hundar ska få, är en matte som inte stirrar på sin laptop på ett par dagar, så nu går jag faktiskt offline över julhelgen! Hoppas vädret blir lite mildare (vi har haft -20 två dagar på raken nu!) så promenaderna blir trevligare. I övrigt ska jag käka gott, koppla av och titta på en eller annan bra film och mysa ihop med hundarna i soffan. God Jul på er!

Nu i juletider dyker det ju upp ett och annat julkort över mailen eller på FB, inte helt sällan innehållandes någon söt bild på avsändarens hund eller hundar. Om hunden ifråga har en liten tomteluva på sig brukar nog inte väcka så mycket upprörda känslor hos betraktaren, man fnissar kanske lite på sin höjd. Extravaganta halsband, scarfs eller liknande brukar sällan heller provocera någon (möjligtvis blir man provocerad över priset på halsbanden!). Till och med i den tämligen osentimentala boken "Din hund fortsätter" (Sven Järverud & Gunvor af Klinteberg-Järverud) står det; "Sätt gärna en röd rosett i halsbandet på julafton och låt hunden få tårta på sin födelsedag, det tar den ingen skada av! Bara du vet var gränsen går för det som är plågsamt för hunden." Bilden intill texten visar också en hund som tar för sig av något gott från en tallrik på bordet, iförd en rosett (visserligen fastsatt i den obligatoriska strypkedjan, men ändock!).

Inte så upprörande...

Här börjar gränsen gå för en del hur mkt man får "spöka ut" en hund!

Men om man nu tar steget längre och börjar prata om hundkläder, då är det inte så säkert att åskådaren längre tycker att det är gulligt och OK. Jag menar nu inte funktionella täcken (det är väl bara de riktigt matchostinna gamla gubbarna som fortfarande droppar kommentarer som "Har den ingen päls!?" till de ansvarsfulla hundägare som satt täcke på sin hund för att inte riskera att kyla ner den i pauserna vid träningen), utan just kläder. Kanske en joggingdress, eller en t-shirt, eller en kjol...

Detta får de flesta (inklusive bloggaren;-)) att rynka på näsan, det är fjolligt eller kanske till och med skadligt för hunden anser många hundägare.

Jag tror att en anledning till varför det blir så provocerande med kläder på hundar är dels att det modet kom i och med miniatyrhundarnas genomslag. Hundar visades upp, inte som djur, utan som accessoarer, precis som en dyr handväska eller ett dyrt smycke. Dels tror jag att kläderna i sig kan provocera människor.  Om hundar (eller andra djur) bär kläder, blir de på sätt och vis mer lika oss människor och det kan vara upprörande för dem som är rädda för att djuren då kommer att drabbas negativt av antropomorfism. Men hundar i kläder provocerar också de människor som vill upprätthålla en stark distinktion mellan människor och djur med hänvisning till människans högre värde. 

Säkerligen levde många av dessa kändishundar ett allt annat än bra och sunt hundliv och säkerligen finns det gott om hundar som avskyr att bli påklädda -precis som det finns hundar som aldrig lär sig uppskatta att få klorna klippta eller ens att få på sig ett halsband eller en sele. Men kan man verkligen säga att en hund som någon gång ibland får ha en tröja på sig lider? Bara för att den bär en tröja? Handlar det inte mer om att åsynen av tröjan ger oss en massa idéer om hur den hunden får leva -vad den får aktivera sig med, vart den får promenera, hur dess ägare behandlar den, osv? Vet vi verkligen att hunden i tröjan lever ett mer "onaturligt" hundliv än min hund (iförd sitt funktionella täcke)?

Jag har själv varit väldigt negativ till allt vad kläder på hundar heter. (Utöver de funktionella täckena). När jag hade djurbutik slog jag fast att "Det kommer aldrig in några jäkla hundkläder i min butik!" (Nåja, det var ett ganska lätt ställningstagande att göra eftersom jag bor i Stallarholmen och trenden att klä på hundarna hade knappast tagit sig ut hit till landet...) Jag tyckte kläder var förlöjligande, tramsiga, gav fel signaler och ja -jag tyckte synd om hundarna som bar dem! Glitter på halsbanden, en liten scarf, kanske en tomteluva på julafton men sen fick det räcka, var min åsikt.

Men så läste jag en bok av en av mina favoritförfattare, Jean Donaldson. Jean Donaldson har skrivit bla den mycket välrenommerade boken "The Culture Clash" och om det är något som Jean Donaldson propagerat för i sina böcker så är det att få bort den mycket utbredda antropomorfism som råder i hundvärlden och som drabbar hundarna när vi tillskriver dem moral och mänskliga värderingar och sedan rättfärdigar vårt straffande av dem just på grund av samma felaktiga projektioner. Jag blev därför mycket förvånad (och först provocerad!) av att i hennes bok "Dogs Are From Neptune" läsa kapitlet "Dogs in Drag". Hur kunde en så kunnig människa skriva i positiva ordalag om att klä ut hundar i maskeradkläder och ha det som en del av sin valpkurs!?

Jo, för att vad Jean Donaldson hade upptäckt var att hur mycket hon än påpekade vikten av att öva hantering med valparna -särskilt för dem vars valpar redan visade tendenser till att få problem med detta- så var gensvaret väldigt svagt. Valpägarna övade helt enklet inte på de "tråkiga" hanteringsövningarna. Och det man inte övar på, det blir man ju som bekant sällan bra på... Jag vet inte om samma teknik skulle fungera här i Sverige, men vad Jean Donaldson kom på för att se till att eleverna faktiskt gjorde sin hemläxa med hanteringen var att köpa in ett stort antal utklädningskostymer till valpkursen! Deltagarna fick sedan välja ut en kostym till sin valp och läxan innebar att valparna veckan därpå skulle kunna visa sig i sin kostym -men inte bara det, de gilla att bli påklädda och de skulle bära kostymen glatt och villigt och vilja visa upp sig i den! För att uppnå det, menade författaren att ägarna skulle vara tvugna att öva mycket hantering och att ge massor av bra belöningar till valparna vid övningarna. Veckan därpå visade det sig att hemläxan varit en succé -familjemedlemmar som tidigare aldrig deltagit följde med till kursen, folk var engagerade och arbetade som aldrig förr och valparna hade fått en massa positiv hanteringsträning!

Wow, tänkte jag när jag slog ihop boken, vilket extremt udda men smart och roligt sätt att få folk att faktiskt öva med sin valp! Jag tror som sagt att det kanske hade varit svårare här i Sverige (eller är det kanske jag som fortfarande är lite för stelbent och kvar i "bara funktionella täcken"-tänket!?), men som idé är "hundparaden" helt underbar, snacka om att våga gå utanför gängse normer för att uppnå något viktigt som faktiskt ger hundarna ett bättre liv = trygghet vid hantering.

Jag tycker fortfarande att "kläder" för hundar är fjolligt. Men... jag ska erkänna att sedan jag hittade sidor med riktiga maskeradkläder för hundar så kan jag inte låta bli att tycka att det vore festligt att någon gång få klä ut Flynn (som älskar all hantering och är en exemplarisk modell). Kanske i någon sån här kreation...

Visst kan man se SuperFlynn bära denna dräkt!?

Den sötaste jag sett är nog ändå denna:

Flitig som ett bi!? Eller är det en humla kanske?

Jag tror dock att det lär stanna vid att fnissa och titta på bilder, för priserna på kostymerna kan onekligen få en att snabbt komma tillbaka ner på jorden och vilja utbrista -Sånt larv! Stackars hundar, vilken plåga!

En sista bild på Flynn tagen idag, mer glamoröst (eller plågsamt) än så här blir det inte (men jag är mäkta nöjd med att han hela sessionen satt så stilla att jag kunde vända & vrida och arrangera mössorna precis hur jag ville -det är en hanterings- och stadgevan hund det!):

Trygg hund sitter avslappnat trots att matte tar lång tid på sig att fota & trots att mösstofsen skymmer sikten!

Ibland snigar sig tiden fram och ibland går det tokfort! Valptiden tycker jag bitvis går galet fort, ena dagen får man hem sin lilla luddtuss och vips nästa dag så är de långbenta och kvicka unghundar istället känns det som!

Ena dagen är de bara små luddtussar...

Husses Race fyller idag 1 år. Borta är den lilla (pyttelilla!) valpen och nu finns här istället en högbent, vinthundsliknande, strömlinjeformad Race som tar sig fram lika kvickt som sitt namn. Utseendet har han i mångt och mycket från sin mamma Emma. Vi håller självklart tummarna för att han en dag ska bli en lika framgångsrik vallhund som sin mamma också!

Men så vips har valpen förvandlats till en gänglig unghund!

 Flynn & Race -tre veckors åldersskillnad och 20 respektive 14 kg :-)

Ser fram emot när våren kommer och vallningen kan startas upp på allvar igen, det ska bli så spännande att se hur Race & Flynn kommer att utvecklas under nästa år! Valptiden må vara gullig & rolig -men inget går upp emot när valpen blivit mogen nog för att börja tränas på riktigt i vallningen! Nästa år kommer förhoppningsvis att bjuda på många härliga upplevelser med unghundarna i fårhagarna.

I morse vaknade jag med migrän, frossa och värk i lederna. Ovanpå det hade jag haft en mardröm om en nära anhörigs begravning. Kort sagt, det var inte en bra start på dagen. Tyvärr höll migränen och ledvärken i sig så det fick bli en oplanerad och ofrivillig vilodag för mig och hundarna. Det fick mig att tänka på alla de gånger jag, antingen på olika hundforum eller IRL, fått frågan "Vad gör dina hundar om du är sjuk?" eller ibland formulerat som "Hur klarar sig dina hundar sig om du är sjuk?".

Med risk för att förstöra någons illusioner om border collien som den ständigt aktiva arbetsnarkomanen, måste jag svara "De gör ingenting." respektive "Jo, tack, de klarar sig finfint." Är jag sjuk, ligger mina hundar och sover. Visst, de äter, släpps ut för att kissa och strosa runt lite på tomten, och unghundarna kanske leker lite med varandra, men annars ligger de still och sover. Hela dagen. Ibland bredvid mig i sängen eller soffan, men oftast på sina egna liggplatser. Frivilligt och utan att komma och tjata om aktivitet. Utan att riva ner huset eller plocka fram felriktade vallbeteenden.

Inte ens Full Fart Fonzie tror på full aktivitet 24-7...  

Jag tror att många har en överdriven syn på hur en hund måste aktiveras, ffa när man tror att hunden måste ha samma mängd motion och arbete varje dag (och i värsta fall på exakt samma tider). Det leder i bästa fall till att hunden får bra kondition, bra muskler och får arbeta mkt med sin hjärna (dock med risken att den kan komma att kräva allt mer med tiden), men i sämsta fall leder det till att hunden inte klarar av att koppla av de dagar som något oförutsett inträffar och du vips måste frångå dina rutiner och din aktivitetsmängd.

Jag lägger ner mkt tid på hundarna och vet att jag trots detta själv har lätt att förfalla till "Åh, idag fick ni inte göra så mkt, stackars er!", men en sak jag varit noga med är att aldrig skapa så fasta rutiner att hundarna skulle bli stökiga om jag måste frångå dem. Mina hundar har därför inga fasta tider för mat, promenader, träning eller något annat. Det gör, är jag övertygad om, det mycket lättare för dem att koppla av de dagar jag råkar bli sjuk eller något annat inträffar som gör att de får en vilodag. Eller flera -om matte skulle ha oturen att bli långvarigt sjuk. De är som sagt tämligen aktiva hundar, men de går inte i spinn om jag fått influensa och ligger i sängen en vecka.

Flynn & Race -nu är de större men kan fortfarande gärna vila "rumpa mot rumpa" när inget roligt erbjuds.

Förmågan att koppla av är mkt viktig hos en arbets- eller tävlingshund. Utan den kommer hunden snabbt att köra slut på sig. Det är i vilan som både kroppen och hjärnan får en chans att återhämta sig för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig träningen. Det är dock lätt hänt som hundägare (många av oss slåss ju ständigt med det dåliga samvetet att hinna med allt vi vill göra eller allt vi känner att vi borde) att i bästa välmening råka vänja hunden vid ett allt mer uppskruvat tempo och en överdriven aktivitetsförväntan. Svarar vi alltid på hundens inviter, förstärks snabbt tjatiga beteenden som då kommer att öka och det i sin tur kanske får oss att automatiskt tänka att hunden är uttråkad/understimulerad och så ger vi den än mer aktivitet -och vips är ekorrhjulet igång... Hundar ska självklart få sina behov tillgodosedda, men vi ska akta oss så vi inte gör dem en björntjänst och i bästa välmening gör dem till uppskruvade, ständigt aktivitetssökande varelser där hunden till slut mår dåligt trots alla våra goda intentioner.

Arvid & Husse, filosoferar gärna ihop på sofflocket.

Faktum är att jag själv blir mycket mer stressad, rastlös och tjatig av inaktivitet än någon av mina arbetsavlade border collies blir! När jag beklagade mig om att vintern kommit så tidigt och satt effektiva käppar i hjulet för vallträningen, påminde några av mina vallhundsvänner lite fint att träning var nog bra, men vintervila var nog minst lika behövligt för hundarna -och för mig. Så, även om jag tycker det är jättetrist att jag bara orkat ligga på soffan idag, så kanske jag ska försöka se dessa ofivilliga vilodagar som en nyttig påminnelse om att alla behöver vila ibland -även hundägare.

Fog tycker att det är mycket trevligt om Husse sträcker ut sig i kökssoffan.