Idag skulle jag egentligen åkt och tränat vallning på morgonen, men när jag fått två sladdar med bilen redan i krypfart, insåg jag att i valet mellan "kanske kunna träna" och "kanske hamna i diket" så var diket värre än den uteblivna träningen. Sur som ett sviskon vände jag och åkte hem igen, tyckte livet var PEST och stressade som fan över den stora, viktiga livsfrågan -hur ska jag & Flynn kunna ta oss dit vi vill om vi inte lyckas träna!? Aaaaaalllllaaaaa andra jag kände var ute och tränade, eller gick kurs, eller tävlade eller hade i allafall nyss gjort det, eller skulle snart göra det, aaaaaaallllaaaaa på FaceFuckingPerfectLifeBook hade sååååå jävla roligt och lyckades med ALLT och det var bara jag och stackars, stackars Flynn som inte kunde göra ett skit och som följaktligen aaaaaldrig skulle lyckas med något här i livet. Någonsin. Never. Ever. Lika bra att ge bort Flynn till någon av dessa med ett perfekt liv som kunde ge honom den chans han förtjänar och själv kunde jag lika gärna gå och gömma mig i en grotta de närmsta 10, 20, 100 åren...

Jag får erkänna att det är inte alla dagar och stunder man har rätt perspektiv på tillvaron :-) Nåja, när jag svurit och gnällt klart (nåja, klagosångerna kortades i allafall av efter en stund) beslutade jag att gå ut och lägga spår istället. Om inte annat så för att inte hamna vid datorn och bli ännu surare. Sagt och gjort! Tre spår la jag och det är ju helt enkelt något magiskt med att strosa i naturen utan att se eller höra någon annan människa. Man blir... lugn. Och faktiskt så småningom nästan glad. OK, någon annan skulle få all framgång och ära och åka på roliga vallhundscuper och mästerskap men vi skulle i allafall ha trevligt i skogen hundarna och jag. Punkt. Sen fick jag väl gömma mig i grottan efter att jag gått spåren helt enkelt, om behovet kvarstod.

Så, vid ganska gott mod strosar jag hem, beslutar mig efter en stund för att ta en kaffe och sätter mig vid köksbordet.... Då ser jag en grönklädd människa traska förbi mitt fd fårhus ut till kanten av fältet där han sätter sig på pass. Typ 100m från mitt köksfönster. OK, kan ha varit 150 men just du kändes det jäääävligt kort och mitt humör sjönk som Titanic ungefär! "Först får jag inte valla och sen när jag är duktig och inte gnäller utan lägger spår istället, då kommer jägarjävlarna och nu kommer jag fan inte kunna gå mina spår heller! Helvetes jävla skit!" Som sagt, vissa dagar har man inte riktigt perspektiv på tillvaron, jag får tyvärr erkänna att jag satt och fullkomligt hypnotiserad glodde på det orangea bandet i hatten på jägaren i vad som kändes som en smärre evighet och bara osade av ilska. Inte ens kaffet smakade gott! Men mer action skulle det bli. Efter att ha glott lääääänge på jägaren, så hörs plötsligt en hög smäll, sekunden efter far ett rådjur förbi gubben därute, en till smäll och pang så snurrar rådjuret runt, ligger och sparkar ett tag och blir still ute på åkern. Allt sett från mitt köksfönster. Skotten fick Arvid att gå och gömma sig och jag blev om möjligt än mer skitarg. Inte nog med att deras jäkla jakt skulle omöjliggöra min spårning, de skrämde min hund också!

Enda plåstret på såren var att nu borde det ligga två (om det första skottet jag hörde inte varit en bom dvs) rådjur ute på fältet. Det borde väl rimligtvis samla ihop gubbarna och hålla dem sysselsatta ett tag? Kanske till och med så pass länge att jag kunde hinna gå mina spår (som låg ca kanske 7-800 m längre bort längs vägen) -om inte resten av jaktlaget befann sig där, dvs. Sagt och gjort, lagom när de började släpa iväg med rådjuren, stuvade jag in hundarna i bilen och åkte till spåren. Och jag hann. Och hundarna skötte sig såååå bra! Och när jag stod kvar där längs med vägen efter spårningen och pratade med en kompis (som åkt ut för att ge mig en finfin teckning på Flynn!), då först kommer jägarna åkande. Hm, tänker jag. De ser två kopplade hundar MEN de ser också två bilar parkerade "i skogen" och en hund med spårsele & lina fortfarande på, undras just... jo men, de sänker farten! NU kommer någon av surkartarna att säga något idiotiskt igen om att vi är ute och stressar viltet! Då... VINKAR gubbarna. Allihopa. Och kör i hövligt tempo förbi oss.

Undrens tid är ännu inte över. Och kanske. KANSKE kan vi vinna ära och berömmelse och få vara med på alla de där roliga sakerna vi vill, Flynn och jag, även om vi missade ett träningspass idag. Kanske!

När jag blir stor, ska jag ha perspektiv på tillvaron :-) Tills dess får jag väl traska mer i skogen helt enkelt!