Jag har legat mer eller mindre däckad av en skum förkylning senaste veckan. Hundarna är tack och lov duktiga på att koppla av så det har också i princip bara sovit, ätit och rastat sig på tomten när deras matte varit sjuk. Men en liten grej som man ju kan träna på även om man inte är på topp själv, är proofing av sitt och ligg, lite gammal hederlig störningsträning helt enkelt!

Jag utnyttjade gamle Arvid som störning och lät honom arbeta sig till sin mat under tiden som Flynn fick öva på sitt & ligg. Han fick leta upp kastade godisar, utföra olika små tricks, gå fot, kallas in etc medan Flynn fick hålla positionen i antingen sittande eller liggande. Tyvärr har jag inte första dagen med den träningen filmad för där var de roligaste händelserna: Arvid backade upp på Flynn, hoppade över hans huvud (med inte allt för nogrannt uppdragna tassar...), rivstartade på inkallningen och sprang PÅ Flynns framben etc. Lite liknande sekvenser finns dock på filmerna!

När jag försvinner ur bild på filmen, har jag gått in i ett annat rum och kallar därifrån in Arvid (notera att han tjuvstartar hehe medan Flynn däremot är duktig!). Tränar man själv är det lite så som man får lägga upp störningarna om man ska få öva på att hunden är lämnad i sittande i grupp eller platsliggning och det när föraren är utom synhåll far upp en hund. Är man flera som tränar ihop kan man ju låta en annan person kalla in sin hund, men nu var jag ju själv hemma och då får man utnyttja pensionärshunden istället. Kan ju vara både lättare och svårare att det är den egna matten som ropar för den hunden som ska stanna kvar.

Här är filmen på sitt med störning:

och den på ligg med störning:

På filmerna och under den här träningen öht använder jag bara Arvids namn istället för olika kommandon, eftersom han & Flynn har samma kommandoord för tex gå fot, sitta, ligga, hoppa, fri-signal etc. Hade man tränat ihop med en annan förare hade denne självklart kunnat ge olika kommandoord (Flynn ska ju bara gå på mina signaler, inte på en annan förares) men när jag tränade ensam så löste jag det med att bara använda Arvids namn + handtarget. Det är ju egentligen inte Arvid som tränar utan Flynn så att Arvid ibland chansar eller hittar på egna saker spelade inte så stor roll. Han var aktiverad och glad efter varje sånt här störningspass och Flynn fick många nya erfarenheter!

Lägger även in ett par äldre filmklipp som kanske kan ge idéer till störningsträning, först ett på Flynn när han var 11 månader och övade sig på att stå och ligga stilla trots mattes störningar:

Och sen ett klipp på proofing av "pressa tassarna mot marken" (inför frysta bakben i fjärren): om Flynn trycker ner tassarna när jag försöker dra i benet eller lyfta benet så blir det belöning!

Men när det gäller proofing så är det viktigt att komma ihåg att det svåraste i slutänden är att hunden ska prestera lika bra när det inte händer något alls. Det är nämligen lätt hänt att våra störningar efter en tid övergår till att bli hjälper, dvs så länge vi far runt och lockar och frestar så har hunden lätt att fokusera på sin uppgift men blir vi stilla långa stunder så visar det sig vara värre med stadgan! Målet är att en totalt händelselös platsliggning ska vara lika lätt för hunden att utföra som den där föraren försöker "störa ut" hunden. Så här kan en totalt händelselös platsliggning se ut (jag är dold i rummet intill):

I mål är man kanske när 2,5 minut sett ut som ovan och sen PLÖTSLIGT far en annan hund förbi/över ens egen hund som i första filmen -och hunden ändå ligger lika coolt den resterande tiden! Träna på!

Som kanske några av er minns så skulle Flynn parat en tik för snart ett år sedan, men vid den ögonspegling som vi då gjorde så hittade veterinären en liten prick i Flynns ena öga och jag valde att avstå från att låta honom gå i avel tills de kunde säga mer vad detta kunde innebära. Vad de då kunde säga var ju bara att det INTE var CEA (vilket är genetiskt omöjligt för Flynn att utveckla), PRA eller retinopati och att det inte såg ut som någon av border colliens ögonsjukdomar, men att man behövde se tiden ann och spegla igen om 6-12 månader för att kunna säga mer än så. (Hela resonemanget då går att läsa i detta blogginlägg: http://3vallare.bloggplatsen.se/2011/12/15/6874325-det-blir-inte-alltid-som-man-tankt-sig/ )

Nu när det gått nästan ett år sedan förra speglingen åkte jag för att kolla upp Flynns ögon igen och förhoppningsvis få bättre besked. Jag valde att åka till Arboga Djurklinik för att få Flynn undersökt av Erik Kjellgren, en av landets första auktoriserade ögonspecialister, som speglade Race tidigare i år och som jag då fick mkt bra förtroende för. Jag hade även med resultatet från Flynns tidigare ögonundersökning för att kunna diskutera och jämföra.

Först undersöks ögonbottnarna och de var, citat, "Helt perfekta". Sedan undersöks linserna och där är vänster öga åter igen helt perfekt, medan höger öga så hittade Erik samma pyttelilla prick som syntes för ett år sedan. Redan vid speglingen i december 2011 sa dåvarande specialister (det var två veterinärer som tittade på Flynns ögon den gången så han verkligen nogrannt undersökt!) att den pyttelilla pricken INTE påverkade Flynns syn ("han vet inte om att han har den"). Det glädjande nu var att nu kunde vi konstatera att pricken hade INTE förändrats efter ett års tid,

och Erik Kjellgren fastslog med kraft att "Detta är INTE någon av border colliens sjukdomar". Han menade att Flynns ögon borde stå som, citat: "Ögon UA", men att SKKs blankett (vars utformning lämnar mycket att önska...) är så utformad att det på Flynn i och med pricken tyvärr måste stå "visar symtom på katarakt" MEN den bedöms helt klart av Erik som INTE ärftlig och det fanns ingen som helst anledning att INTE låta Flynn gå i avel på grund av pricken i ögat! "Det vore dumt att slå ut en bra vallhund ur avel bara för att SKK tvingar mig att kryssa i en viss ruta på blanketten" :-)

Så på Flynns officiella resultat kommer det stå "katarakt, partiell, cortex, främre, punktformig" och den klassas som "lindrig" dvs absolut lägsta graden. Men den bedöms alltså nu efter två ögonspeglingar med nästan ett års mellanrum som "Ej ärftig".

För mig är det fortfarande självklart prio ett att veta att Flynns syn är perfekt. Om han kommer att användas i avel eller ej vet jag inte, det är ju som bekant inte hanhundsägaren som väljer   men om rätt tik (med bra härstamning, som själv en bra vallhund och meriterad, är frisk, friröntgad och gentestad normal för CEA) dyker upp så kan jag absolut tänka mig att låta Flynn gå i avel. De som känner mig vet att jag har hårda krav på mina egna hundar och har lättare för att fälla än fria när frågan om avel dyker upp, men Flynn tycker jag har så många goda egenskaper att där tvekar jag inte om rätt tik hos en seriös uppfödare dyker upp. Vi får se. Kanske hittar jag till och med en vacker dag en tik som faller mig själv i smaken och som jag kan tänka mig att ta en egen kull på även om jag sagt att jag aldrig ska bli uppfödare. Viktigast nu är hur som helst att jag & Flynn kan fortsätta med allt roligt vi gör ihop. I vått och torrt, jobb och tävling, är han verkligen min SuperFlynn!   

Flynn är en mycket apporteringsglad herre och under hans uppväxt har han fått mycket belöningar för att apportera alla möjliga slags föremål. Däremot har jag inte jobbat alls mycket med att utveckla hans nosarbete, vi har spårat lite sporadiskt ibland men inte tränat in något uppletande och inte heller jobbat med luktdiskriminering. Så när jag nu börjat fila på momenten i lydnadsklass III blev det efter ett tag uppenbart att jag var tvungen att backa och träna in vittringsapporteringen ordentligt om jag inte skulle riskera att Flynn, efter momenten hopp-apport och metallapport på tävling, bara skulle dundra ut och apportera fel pinne eller åtminstone plocka med dem innan han valde rätt.

Vittringsapporteringen är verkligen ett känslomoment, är hunden i rätt aktivitetsnivå så går det bra, är hunden för taggad så kan den vips göra tokfel! Att hitta vilken pinne som doftar av ägaren är självklart i sig inte alls svårt för en hund med tanke på deras suveräna luktsinne, utmaningen i momentet ligger däremot i att det just kommer efter två snabba apporteringar och att hunden ska kunna växla mellan "hög fart ut" för att direkt sen slå på nosen för ett koncentrerat letande och sen vips slå om igen till hög fart in!

Jag har backat till början och nu valt att lära in en frystarget för att separera letande, markering och apportering tydligare än när han fick leta upp rätt pinne och gripa direkt. Jag har inte redigerat träningsfilmerna utan de är prick som träningen sett ut, inklusive missar, pauser etc. Vi började med att träna in frysmarkering i handen:

När frystargeten kändes OK la jag till att han skulle frysmarkera på post-it i handen:

Efter det gick jag vidare till att sätta lappen på en skåpsdörr i köket. Jag släppte nu igenom korta markeringar, jag hade säkert kunnat vara petigare med att han verkligen skulle frysa även nu men det festliga är att följer ni filmerna kommer ni att se att frysmarkeringen också utvecklas trots att jag slarvade med den.

 När han började markera på lappen på väggen så gjorde jag lappen allt mindre så Flynn till slut skulle bli tvungen att leta efter den med nosen och inte bara kunde gå på synintrycket för att hitta lappen. Jag körde ett pass med tejp men annars har det varit enklare att använda post-it som jag rivit i småbitar.

När jag la till fler lappar satte jag stora post-it (utan doft) så högt upp att Flynn skulle se dem men inte ha så lätt för att markera på dem, dvs jag ville bara "smyga in" dem i träningen. Fortfarande var den riktiga lappen med min doft på liten. (De utan doft har jag använt plasthandskar när jag satt upp dem)

Passet efter åkte lapparna ner och passet efter det såg ut så här:

 Efter det fick alla lapparna bli lika stora men fortfarande satte jag dem på skåpsdörren:

Första passet med lappar på marken! Här kunde jag gjort många saker mycket bättre. Flynn kommer in med för hög aktivitetsnivå (jag kunde flyttat honom lugnt ätandes godis eller ännu bättre haft godis på marken bredvid/framför lapparna som han först fått nosa upp och äta) och jag har ingen plan för hur jag ska introducera att "nu finns de på marken". Men det visar sig efter ett tag att förarbetet på väggen gör at han kommer igång men som sagt, jag hade kunnat göra övergången klokare! Så här såg det ut:

Två pass senare har Flynn fattat detta med att lapparna nu finns på golvet och då ser det ut så här:

Det senaste vi gjort är att jag fick till ett träningspass med ofrivillig proofing / överträning av markeringarna :-) Jag satte nämligen ut lapparna, hämtade Flynn och precis när han får sätta igång så inser jag att shit, jag har inte satt doft på någon lapp! Vimsig matte! Hellre än at avbryta tänkte jag att "jag ser vad han gör och om han INTE markerar så får han belöning för det" och japp, Flynn söker över hela raden av lappar utan att markera, jag belönar när han sätter upp nosen och så fick han en godis för "bra letat där inget finns" så att säga! Längre fram i passet skedde en till proofing; jag hade satt doft på första lappen (den längst bort i bild på filmen) och Flynn markerar också den mycket tydligt och länge men av någon anledning fick jag hjärnsläpp och klickade inte. Då söker Flynn lugnt vidare över resterande lappar men återkommer sedan och markerar lika tydligt igen. DET gillade jag! 

Detta är så långt vi hunnit fram till dags datum, jag kommer filma resterande träningspass och återkomma till dem här i bloggen när vi börjat introducera pinnar i det hela.

Eftersom jag beslutat mig för att ta tävlingsvila nu så passar jag på att titta tillbaka och sumerar Flynns tävlingsår 2012. Skriver upp grenarna i den ordning vi startade i dem under året.

LYDNAD -tävlingsåret inleddes den 11/2 en svinkall morgon (-20 visade termometern när vi satt i bilen på väg till tävlingen!) med att Flynn debuterade i lydnadsklass II i Viksbergs ridhus. Han skötte sig strålande och minus lite småmissar kunde jag inte vara mera nöjd med honom. Resultatet blev 184p och seger!

RALLYLYDNAD -Flynn fick haka på när Fonzie fick en ny tävlingsgren och det gjorde han med besked :-) Debuten i nybörjarklass var i februari veckan efter lydnadsprovet, där tog vi 98p och placerade oss som 4/35. Tävlingen efter (en för- och eftermiddagstävling) fick Flynn full pott (100p) och stod som segrare bägge starterna och hade vips fått första rallytiteln, RLD N. I mars startade vi i fortsättningsklassen, han plockade på tre starter nästa titel (RLD F) med poängen 98-99-100 (plac 4, 2, 1). Lika så bra att köra på, i maj startade vi i avancerade klassen och på tre starter hade han tagit den titeln (RLD A) med summorna 97-86-90 (plac 4,4,3). Där fick det räcka tyckte jag och startade sen inget mer i rallylydnaden.

VALLNING -Målet detta år var att vi skulle kvala in till Unghundscupen och att vi skulle starta i och gå runt IK II. Vår första start för året blev i månadsskiftet juni/juli och på första tävlingsdagen var Flynn storstilad, slog till med 91p i IK I och placerade sig som nr 2 av 50 startande. På våra starter under året fick vi sen in både flera första pris och flera pallplaceringar samt två segrar i IK I. På kvallistan till Unghundscupen (30 högst rankade unghundarna under 3 år) slutade Flynn på plats nr 6 om jag minns rätt. Vi startade och gick runt på Unghundscupen och vi uppfyllde även vårt andra mål -att starta och gå runt i IK II. Debuten i IK II blev på Gotland och där tog Flynn 76p som bäst.

     Världens bästa SuperFlynn med 2012 års priser. (och nej, vallningen ger sällan något att ställa i prisskåpet ;-))

Vad jag hade hoppats hinna med under året var att debutera i lydnadsklass III. Jag hade en tävling inplanerad nu på hösten men insåg att om jag skulle starta då så skulle jag få slarva igenom inlärningen av två av de viktigaste momenten -fjärren och vittringsapporteringen- och det skulle straffa sig i längden. Så jag beslöt att skjuta upp den starten tills vi känner oss mera klara. Kanske det blir i vinter eller så blir det till våren.

Nu ska vi ha en lång period med fysträning, roligt småfix i lydnaden -och praktiskt jobb och mkt variation i vallningen. Och så ska vi vila och lata oss också :-)

Den senaste tiden har det dykt upp ett par intressanta nyheter vad gäller avel på border collie som fått mig att fundera lite kring sjukdomar och avel. Först lite om ögon: Svak beslutat att det från och med 2013-01-01 ska vara krav på ögonundersökning av avelsdjur; "vid registrering av valpkull ska föräldradjuren ha officiellt ögonundersökningsresultat. Intyget får inte vara äldre än 1 år. I enlighet med SKKs grundregler ska giltigt resultat föreligga före parning."  (se mer info här: http://www.svak.se/?p=1746 ) Ögonspeglingen är det enda instrument vi har idag för att hitta allt det som (ännu?) inte går att gentesta för -PRA, retinopatier av olika slag, katarakter av olika slag, samt att man beroende på ålder och fel även kan se en del av symtomen på CEA (men CEA kan vi idag gentesta för) samt inte minst att man kan se vad som sker med de olika förändringarna i hundens ögon över en längre tid om hunden ögonspeglas flera gånger under sitt liv, något som kan ge mer information kring både skador och sjukdomar på sikt. 

Det nu ökade kravet på ögonspeglingen har tillkommit med referens till PRA (progressiv retinal dysplasi) vilket är en mycket allvarlig men som det tack och lov tycks, sällsynt sjukdom hos border collie. En hund som får PRA blir blind. Det har dykt upp fall av PRA i Sverige och då ville man stoppa aveln på avkommor efter kända anlagsbärare. Mer om problematiken kring PRA går att läsa här: http://www.botvidehunden.se/svakgrejer/OMKRING3_s5.pdf . Det är dock sällan man hör folk prata om PRA utan när ögonfel diskuteras är det nästan alltid CEA eller på senare tid möjligen retinopati som nämns. Vad CEA är vet vi idag bra, vi kan gentesta och sjukdomen är sällan ett problem, vad den sistnämnda diagnosen (retinopati) är, vet vi idag faktiskt inte lika bra. I det begreppet kan både förvärvade skador och genetsikt överförbara sjukdomar gömma sig idag.

Tidigare var det endast krav på ögonspegling av föräldradjuren för att kullen skulle få ligga på valphänvisningen på Svaks sida, men nu skärps det alltså och ställs som krav för att få registrera. Mycket bra tycker jag! Det kommer att innebära att långt fler tikar kommer att ögonspeglas än vad som tidigare skett, eftersom en del tikägare idag tycks leva med devisen att det är bättre att stoppa huvudet i sanden än att riskera att få reda på något "obehagligt" om den egna tilltänkta inkomstkällan... Dvs man struntar både i att ögonspegla och att gentesta tiken, parar med en "optigentestad normal" hanhund (dvs en hane som inte bär anlag för CEA -notera, det är den enda ögonsjukdomen som gentesten säger något om, det är inte samma sak som att hanen är fri från andra möjliga och kanske mkt värre ögondefekter) och sen struntar man dessutom i att ögonspegla valpkullen... Då finns ingen möjlighet alls att ett eventuellt fel kommer att synas innan leverans, smart va! ;-)

Hur som helst blir det mycket intressant när de nya reglerna blir gällande för det kommer jämna ut resultaten mellan de som speglat och därmed öppet redovisat sina hundar (och kanske ibland åkt på ett och annat fel som valpköparna då lätt kan ta ställning till) och de som gett tusan i det och därför inte tycks ha några fel.. Pluss att det kommer ge mer information om olika linjer/kombinationer när det inte bara till största del är hanhundar som speglas. Hade tikägarna sedan insett fördelen av att gentesta sina tilltänkta avelstikar hade det blivit än mer intressant, idag tycks man hellre satsa på en gentestad normal hane än våga ta reda på vad den egna tiken är -något som i dagsläget snävar åt avelsbasen och det är långt farligare med en överanvändning av några få hanhundar än att man på kontrollerat sätt använder de som är anlagsbärare. Är tiken själv fri, kan hon ju paras med både normal och carrier (dvs tikägaren får mer att välja på -så man faktiskt kan selektera på vallegenskaperna före "den måste vara gentestad normal" kanske!? ;-)), och paras två normala så behöver deras avkomma inte gentestas eftersom du då vet att alla valpar blir normala. Det borde väl sporra folk att börja testa sina tikar? Kanske blir det så, kanske tar det bara tid.

Riktigt festligt blir det när det då och då ifrågasätts varför hanhundar med optigenresultat "carrier" (anlagsbärare CEA) får stå med på täckhundslistan eftersom de hundarna ju bär på ett fel... Jag har däremot inte läst någonstans att man ifrågasatt att det används en massa hundar som man inte vet något alls om? Alla de icke testade tikar som idag paras med en testad normal hane, vem ifrågasätter användandet av dem? Eller tror man verkligen att det bara är om man vet om ett resultat som generna kan nedärvas? Eller kanske att tikar inte kan bära på dem alls ;-) Sorry men CEA nedärvs inte enbart av hanar...

CEA har i mina ögon (haha) fått för allt stor betydelse just för att det går att gentesta. Det innebär att hundar som är carrier (notera: carrier är friska och har själva inte sjukdomen, de bär bara på anlagen) lätt kommit att klassas som "sjuka" för att de har fått ett visst testresultat, men samtidigt verkar hundar med tex retinopati (som vi idag tycks veta mycket litet om men där i alla fall jag blir rädd då jag hör om hundar med den diagnosen som blivit eller är på väg att bli blinda) inte lika automatiskt stämplas som "sjuka" eller ifrågasättas att de används i avel, trots att det mesta i informationsväg man får där är uttalandet "sannolikt ej ärftligt". Sannolikt. Jaha liksom. Ska bli intressant i och med kraven på ögonspegling för registrering att följa de hundarna som idag har diagnosen retinopatis avkommor framåt, kanske får man så småningom veta vad "sannolikt" innebär då. Var det ingenting eller var det något mycket värre än CEA kanske? Den som lever -och ögonspeglar!- får se! :-)

Nästa spännande sak som skett är något som jag tjatat om länge. Att det börjat redovisas vilka kända fall av epilepsi som finns i rasen. Hurra! Det har nämligen i en herrans massa år gått att på vallreg läsa på en enda hane att han lämnat avkommor som fått epilepsi (hanen är Joe, pappa till min Fonzie, så slapp de av er som undrar fundera över vilken jag menar ;-)) medan jag -som inte ens är uppfödare- har vetat om fler fall som aldrig synts offentligt så att säga. Nu har de uppfödare eller hundägare som själva valt att berätta att deras hundar har fått epilepsi sammanställts på Svaks sida, du hittar resultaten här: http://www.svak.se/?page_id=1779 En stor eloge till de som valt att redovisa öppet var dessa tragiska fall dykt upp (jag har vänner som fått ta bort hundar pga av epilepsi och jag kan knappast tänka mig något grymmare att drabbas av som hundägare) så kanske vi på sikt kan slippa gissningar & rykten, vilket alltid är långt värre än öppna redovisningar. Tyvärr kan jag fortfarande säga att jag vet om fall som inte står med där, men det är i alla fall ett stort och modigt steg i rätt riktning, kanske vågar fler fylla ut luckorna så småningom. Precis som i frågan kring ögonspegling så blir det i början så att det är de som är ärliga och redovisar öppet som ser ut att ha mest fel, medan de som kniper käft måste man känna till bakvägen så att säga.

Så lång text bara om sjukdomar -jag måste vara sjukdomsfixerad! Tja, det är ju ett uttryck som ofta dyker upp då man efterfrågar information. Vad jag alltid varit ute efter är att ju mer vi vet, desto lättare för folk att ta ställning till det de köper. Informerade valpköpare kommer att vara mer nöjda valpköpare och det vill väl alla ha? Vi gör alla olika prioriteringar och olika val, men jag tycker att alla ska ha så stor chans som möjligt att göra de valen utifrån den information som idag finns tillgänglig. Det gäller oavsett om det är sjukdomar, vallegenskaper, mentala egenskaper eller annat som jag väger in i beslutet. Om en hund ofta biter fult, vill jag veta det. Om en hund har lämnat långt mer HD eller OCD än rasens genomsnitt, vill jag veta det. Om en avelshund är efter en som lämnat epilepsi vill jag veta det. Om valpens förälder har en ögondiagnos, vill jag veta det. Vad vi sen väljer att bortse ifrån varierar från person till person -jag visste att det fanns CEA i Flynns linjer men prioriterade att de hade många av de vallegenskaper och mentala egenskaper jag ville ha och när vi köpte Fog visste vi att det där var en högre risk för ledfel än i många andra kombinationer men då vägde också tron på den kombinationens vallegenskaper över riskerna. Kort sagt, information behöver inte betyda att man väljer bort, det betyder bara att man förhoppningsvis vet lite bättre vad man har att ta ställning till!

Är viljan att vara upplyst innan köpet verkligen att vara sjukdomsfixerad?

Idag har ARVID namnsdag :-) Min vitnosade haj som numera inte bara är vit i ansiktet utan även fått en massa gråvita hårstrån i öronen, i rumpan (!?) och långt upp på benen, har firat sin namnsdag med att träna lite nya trix i köket, sno en bit ost från köksbänken och busa med de andra hundarna. Ut är han inte vidare pigg på att gå när det spöregnar som idag, med ålderns rätt anser han att det faktiskt FINNS dåligt väder... Regn kan dessutom betyda åska och då går man inte längre ut om man heter Arvid. Pensionärsfasoner men det är väl precis det som en pensionär ska få lägga sig till med?

Arvid är nu 9,5 år gammal. Inte mycket för en border collie och han är pigg i huvudet och frisk i kroppen med ett stort undantag: vänster framben. Arvids dåliga & olycksdrabbade ben där han först opererades för OCD som liten, senare skadade en tå så illa att vi efter ett års rehab var tvugna att amputera den och som en följd av det har han numera problem även i armbågsleden. Bra dagar far han fram genom livet som en unghund, fortfarande med ett jäkla klipp i steget, och dåliga dagar struttar han som en gammal gubbe eller vill inte använda benet alls bitvis. Arvid har också med tiden blivit extremt väderkänslig, det märks direkt i lederna i hans dåliga ben om det är ett omslag på gång och kyla och fukt gör honom garanterat halt numera. Arvid säger att han har hört att pensionärer skaffar sig små hus i Spanien och han förstår varför!

Det är både roligt och sorgligt när man ser sin hund bli gammal. Roligt för att en gammal hund har så mycket charm, man känner varandra utan och innan och så är det något med allt det där kravlösa i relationen när de blivit gamla -man har inte längre mål och ambitioner, inte längre saker som ska uppnås eller rutiner som man bör hålla på. En efter en smyger sig nya vanor in och man kan fnissa ganska gott åt de nya friheterna som vips blir självklara med en gammal hund. När Loppan var husets äldsta hund, kunde jag ibland titta förvånat på hennes grå, nästan vita nos, stryka över det gammelhundsmjuka ansiktet och häpet säga "men, tänk att du och jag en gång i tiden tävlade!?" Loppan plirade då lite med sina kolsvarta ögon och slängde sedan ofelaktigt ut sin myrslokslånga tunga träffsäkert i mitt ansikte som för att säga "så, så, hetsa inte upp dig nu, kom ihåg att det var då, nu är nu och nu behöver jag faktiskt inte lyssna på annat än ordet mat så det så". Att den hunden en gång i tiden kunde en massa lydnadsmoment kändes helt bissart även om hon som pensionär ibland kunde ställa upp på att visa upp ett och annat. Gå fot tyckte hon absolut att hon gjort tillräckligt av i sina dagar, bad jag henne om det suckade hon och såg ut som 100 år gammal. Däremot behöll hon hela livet en positiv inställning till att någon gång ibland få springa till en ruta eller apportera. Man sätter onekligen sin egen signatur på hundarna man tränar!

Jag hoppas att Arvid får vara pigg nog för att även han bli lika gammal och grå som Loppan. Så länge han har roligt och så länge de bra dagarna långt överväger de dåliga så blir han kvar. Med alla sina egenheter och stökigheter och pensionärsfasoner så är det bara att konstatera -det finns bara EN Arvid.

Hemma igen efter fyra mycket intensiva tävlingsdagar på Gotland! Gotlandsveckan var ett sammarbete mellan Gotlands VK (som arrangerade de första två dagarnas tävlingar) och min klubb Sörmlands VK som tog hand om de sista två tävlingsdagarna. Vi hade förmånen att vara på två stora och mycket fina djurbesättningar. Alla fyra dagarna arrangerades både IK I och IK II så jag och Krille hade beslutat oss för att låta detta bli Flynn & Race debut i IK II. Sammanlagt gjorde grabbarna åtta starter och jag är otroligt nöjd med hur fint de jobbade alla dagarna. Ibland gav det höga poäng och ibland valde vi att bryta men de hade en kalasfin djurhantering i allt och det är viktigast för mig.

Flynn lyckades bäst i IK I; han knep en 3:e placering på 88p andra tävlingsdagen och sen dammade han in en 1:a placering på 90p den näst sista tävlingsdagen! Jätteroligt!!! Vi tog oss runt två av våra IK II-starter, som bäst fick vi 76p utan fålla (som vi inte hann med att göra innan tiden var ute) och jag är mycket nöjd med hur Flynn skötte sig.

  Två segrare firar! Jag som vann IK I och Monika Lindblom som vann IK II ! :-)

Race kom 4:a på sin ena IK I-start och sen gjorde han två fina rundor i IK II, den bästa gav trots grindmiss där Krille såg helt fel, 79p ochjag tycker han är kalasfin i sitt sätt att jobba för att vara helt grön på denna nivå! Så här såg den rundan ut:

Nu räknar vi kallt med att bägge grabbarna med råge är klara för Unghundscupen. Vi har två starter kvar dock, nästa helg hos Anneli, men jag är mer sugen på att utnyttja de starterna till att stå kvar vid stolpen, vi får se :-)

Efter unghundscupen kommer jag inte tävla någon mer IK I med Flynn, det var så galet mycket roligare att köra honom i IK II även om vi har massor kvar att lära oss, så nästa år blir det i den klassen vi kommer att tävla.

Jag tappade dock en del av sugen att tävla riktigt mycket efter Gotland, då jag såg vad tävlingshetsen kan göra med människor när det får gå över styr. Där vill jag inte hamna! Mitt största mål är och förblir att utveckla Flynn till en grymt bra vallhund, en hund som jag har praktisk nytta av, som jag kan lita på och som jag vill ska kunna sköta så mycket som bara möjligt på egen hand. Får vi sen bra resultat på tävlingar är det en trevlig bonus. Min och Flynns relation går också före alla placeringar och cuper, sånt ska bara vara en extra krydda, inte ett självändamål.

Men det är självklart bara min filosofi.